28 oktober 2010

Historier som lever.

Redan i tidig ålder testar barn sitt språk. Därför har vi ordskämt som: Katt åt ficklampa, lös i magen eller Katt åt annan katt, klös i magen osv osv. Berättandets och språket tar efterhand fart och vi blir mer och mer sofistikerade i ordval och språkliga attityder. Men roligast var det nog ändå när vi testade som mest i ung ålder.
Att berätta historier, dela gåtor med varandra med mera är ju egentligen bara en del av vårt inbyggda sätt att förmedla kultur och sociala mönster. Generationsmässigt, grannskapsmässigt och statusmässigt. Berättandet som kulturbärare har vi haft i tusentals år. Men det förändras bit för bit - både i mängd och med metod. Vi umgås ju på andra vis än tidigare generationer och vi har helt andra möjligheter till kommunikation än vad våra far- och morföräldrar hade i samma ålder som vi. Och mängden text i till exempel dagstidningar förminskas. Vi blir mer och mer ovana att läsa längre texter.
Är det konstigt att detta att berätta roliga historier blivit allt ovanligare i dagens samhälle? Behöver vi inte längre det förmedlandet? Eller umgås vi inte längre tillräckligt mycket för att ha tid för det? Vad är det som vi är på väg att tappa bort...
Kanske är det så att vi har andra sätt att förmedla våra sociala regler, med dialog i kommunikation, i sms, i sociala mediers kommentarer osv. Jag saknar dock stunder när någon enkelt berättar en historia, ett skeende, en händelse. Kan vi se till att detta är kvar?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar