Krönikor IF Elfsborg

Publicerade krönikor, IF Elfsborg

Alla texter/all texts © Gunnar Fägersten Novik

2015

Fotbollslivet lever!

Puh. Det var allt några riktigt långa månader det. Kalla månader, gråa och våta månader. Tråkiga månader. Men vips är det nu glömt, allt förlåtet, inga frusna minnen kvar. För nu startar livet om igen. Livet, det riktiga. Fotbollslivet. I fotbollsallsvenskan.

1 november tog förra året slut. Vi spelade mot Brommapojkarna, med mycken sorg i hjärtat. Det var mycket som tagit slut när väl säsongen var över.
Och efter slutet denna kyla. Fem månader av först grått och vått, sedan lite vitt och kallt, sedan slaskgrått och fruset och sedan rått. Ja, du var ju med, så du kommer ihåg.

Lite Zlatan här, lite MFF-tjonga där, lite Champions League långt bort, lite ligafotboll på TVn. Inget oroande, inget upprörande, inget stort känslosvall, inget att bry sig så där jättemycket om.
Några spelarvärvningar här, något silly season-skvaller där, lite spelartrupp-tapp där, några försäsongsmatcher här. Sakta, alltför sakta har vi ändå bit för bit närmat oss det magiska nuet. Nuet då vi lever igen.

Vårsolen som skiner, gräset som lyser grönt (gör det inte det väldigt mycket i Borås förresten?), arenan som välkomnar, korven som ryker, kaffet som värmer, spelet som når ända in. Vilja, glädje och lust.
Vet ju inte hur du mår, men nu vet du förhoppningsvis hur jag mår. Elfsborg spelar ju fotboll igen, vårsäsongen är igång. Allt lever åter.
Och jag mår gudomligt, gulsvart bra!

april 2015

2014

Mitt i allt det roliga

Cupmästare! En titel som många ville ha är nu bara vår. Och det efter en härlig vår, där Elfsborg efter första tredjedelen av Allsvenskan visat Sverige att vi vet hur framtiden ser ut. För topplaceringen i serien är kombinerad med en massa mod, vilja och lust. Och, glöm inte, spelarna verkar ha roligt också.

Efter en lång vinters längtan, längtan och LÄNGTAN efter Allsvenskan, har det gått fort. Vissas tveksamhet över Elfsborgs ”nystart” har först övergått i uppskattning och nu senast i hyllningar över själva vinsten, men också över hur laget vann Svenska cupen. För i år överraskar Elfsborg synnerligen positivt även på alla de som tidigare kritiserat. Det är till och med så att en och annan olyckskorp i Sverige får äta upp sin hatt.

Det är kul i år. När föreningen valt en lite annorlunda väg, har vi också fått lov att se unga, hungriga, lovande spelare ge oss hopp och lust. En lust som sprider sig genom hela föreningen, från lag till kansli, från spelare hela vägen ut till våra supportrar. Lust till roligt spel. Lust till hårdare kamp. Lust till att vinna.
Det har pratats en del om att vi släppt så många spelare, men få av dem var egentligen startspelare, samtidigt som stommen både är kvar och antagligen bättre än 2013. En kort, intensiv och som det verkar mycket väl genomförd försäsong lockade fram mycken glädje och spellust i vårt representationslag. Och nu har också de många årens satsning på att hitta egna unga spelare gett ett häftigt lyft i laget. Jag tror att det är så många som 16 spelare i årets trupp som kommer från ungdomsleden. Och de som redan tidigare smakat på allsvenskan verkar vara än bättre. All heder till alla i ledningen som lyckats plocka fram allt detta.

Spelet under våren fram till cupvinsten har gett mig mersmak. Lust att se mer. Det är fart, positionsbyten och bollkontroll. Och det som förvånat mest: det stadiga försvarsarbetet. Bättre och bättre för varje match. Vi ska kontrollera spelet oavsett vilken motståndare vi har. Vi ska spela som vi vill. För vi vet ju att det går och att det ger resultat. Resultat byggt på IF Elfsborgs egen spel-, förenings- och framtidsidé; en medveten strategi byggd på att den som bryr sig om ALLA detaljer också lyckas.
Jag tror stenhårt på detta. En måste kunna, vilja, kämpa och ha lusten att vinna - för att vinna. Och är det något som Elfsborg har just nu, så är det lust. Fotboll är roligt. Och just nu är vi alla mitt i allt det roliga igen...

maj 2014

...    ...    ...    ...

2013

Befriande

Sällan har ett mål känts så befriande. När Mikkel Beckmann språngnickade in det där målet. Och sedan, när domaren blåste av matchen drygt 20 minuter senare. Befriande.

Torsdag morgon 29 augusti: Allt ser mörkt ut. Tidningarna har redan börjat sin hets mot tränare Jörgen Lennartsson. ”Något är fel” är bara en av flera svarta rubriker. Även många supportrar har också öppet visat sin besvikelse efter en lång rad matcher utan vägvinnande spel. Under första matchen mot Nordsjælland buade många efter första halvlek. Efter den hemska förlusten mot Öster för någon dag sedan lämnade många i publiken matchen en bra stund före slutsignal - något som inte hänt på ett antal år för Elfsborg. Besvikelsen på både spelkvalitet och resultat vibrerar runt klubben.

Denna morgon satt jag på Elfsborgs kansli och fikade efter morgonträning. De flesta var i Danmark och stämningen bland de som är kvar var märkbart skakad.

Någon sa: ”Ett mål kan vara hela skillnaden. Ett mål avgör om det är en fiaskosäsong eller om den ska anses vara lyckad. Ett enda mål...”.

Vi nickade och höll med. Alla hade sina farhågor. Det var ganska länge sedan klubben var så här illa ute. Även om vi kan diskutera huruvida en 7:e plats i Allsvenskan och att bli utslagna av Celtic i CL-kvalet egentligen är ett stort misslyckande. Men känslan, den hade vi alla. Denna kväll skulle det avgöras om förtroendet fanns kvar eller inte. För faran i att ha sju säsonger bakom sig som topplag i Allsvenskan är just detta; förväntan höjs, höjs och höjs igen. Ett enda mål skulle avgöra om föreningen klarade av årets förväntningar. Eller inte.

Torsdag kväll 29 augusti: Det är inte bara tur att Elfsborg de senaste åren visat sig vara ett svenskt topplag. Hårt arbete från de flesta över lång tid ligger bakom. Och det är inte tur att när jag slår på TVn och ser matchen så är det Guliganerna jag hör HELA matchen. Det är inte tur att det är nyförvärvet Beckmann som gör det enda (ack, så viktiga målet). Det är inte tur att spelarna lyfter sig en massa inför denna match. Och det är inte tur att Elfsborg vann matchen på Farum Park, 20 mil norr om Köpenhamn, med ett enda gjort mål.

Men det var nära. Mycket nära att det inte gick.

Målet gjordes först i 71 minuten och under matchen dominerades jag av min ångest över vad som skulle komma efter att vi skulle bli utslagna. Ångestfull nervositet.
När målet till slut kom släppte det mesta av ångesten. Men det var inte i huvudsak glädje jag kände, utan lättnad. En oerhörd tyngd släppte från kroppen och jag stod jublandes framför TV, med nävarna knutna. Utan förmåga att säga något mer än: Jaaa!

Och så väntade väntan. Och stigande ångest igen. Under de sista 20 minuterna hörde jag inget. Jag bara tittade. Och såg hur Nordsjælland i våg efter våg försökte komma in i vårt målområde. Såg hur våra spelare försökte stå emot, men långsamt och säkert sjönk ner mot eget mål. Ångesten som släppte vid målet kom snabbt tillbaka och vid 90 minuter kunde jag knappt andas.

Till slut blåste domaren. Jag sjönk ner i soffan, med ett förvridet leende på läpparna. Glädjen var tudelad. För jag kände hur nära det var att vi blivit utslagna ändå. Och jag kände vad detta hade inneburit i supportrars missnöje, i pressens häxjakt och ett möjligt dråpslag mot Elfsborgs försök att arbeta långsiktigt. Allt kunde ha raserats just denna dag. Men det blev inte så.

Ett enda mål. Skillnaden mellan lycka eller fiasko. Ett enda sketet mål som gav oss alla tillbaka tilltron. Och viljan att hoppas. Ångesten för 2013 har släppt och sammanfattningsvis är det ett ord som stämmer in. Ordet är Befriande.

sept 2013

Sluta flörta! 

Det är sjunde sommaren nu, som vi flörtar med letter, norrmän, danskar, irländare, ungrare med flera. Men det är dags att sluta flörta och påbörja en riktig affär. En Europaaffär som håller en bra bit in på hösten.

Den där semesterflörten, då sommaren var len och så även hon (eller han). Den glömmer du aldrig, eller hur? Inte heller om du haft fler sådana flörtar. Men hur många är för många? Och när ska flörten övergå i ren förälskelse och kärlek?

Kan det till och med vara så att den som har för många flörtar och inte satsar på ett äkta och längre engagemang, inte riktigt tas på allvar?

Under ett antal somrar nu har vi flörtat med Europa, tittat lite under lugg på de där ute. Vi har småflinat och skrattat så där lite lagom fånigt. Precis som om vi inte riktigt tror på att just detta äventyr ändå håller. Inte denna sommar heller.

Under sex raka år, med mer eller mindre fina somrar, har Elfsborg visat Europa att klubben från Borås minsann har en hel del fotbollskärlek i sig. Men det har alltid tagit slut alldeles för fort. Och kvar har vi stått och skrapat med foten. ”Vi försökte lite grand i alla fall”. Och dörren till den riktiga Europakärleken har slagit igen med full kraft. Så har det varit varje år hittills.

Någon gång ska väl flörten slå ut i full blom. Och sommaren ska inte bara bära blom, utan även frukt som ska smaka långt in på hösten. För fotbollsälskare i Borås, som dels vill se bra motstånd och dels bra, intensivt spel från vår egen sida. Någon gång ska Europaaffären tas på allvar och vi ska få visa att vi är engagerat fästfolk, som gärna blandar oss med de ”fine” på kontinenten. Men för att det ska hända krävs att vi verkligen vill...

Det ska vara slut på småflörtandet nu. Klubben, spelare, åskådare och alla kring Elfsborg ska ta Europa med stort allvar och visa skottar, spanjorer, tyskar med flera att vi inte bara har en gedigen fotbollskultur här i norr, utan att vi även bör tas på allvar. 

Det är dags nu. Att sluta flörta, skrapa med foten och titta blygt. Istället ska vi kyssa Fotbollseuropa mitt på mun och säg: Vi älskar dig!

Och kärleken ska besvaras...
juli 2013

Alla ska spela boll!

Funderat länge, länge på vad som egentligen utmärker Elfsborgs fotbollsfilosofi. Att framgångarna för klubben beror på flera faktorer vet vi. Men hur är det med själva spelet om spelet? Viktigaste ledtråden hittar du mitt i smeten, på mittfältet.

Tänker ofta på ett gammalt citat från Kalmar FFs tränare Nanne Bergstrand som går ungefär så här: ”Framtiden är brasilianskt, utan anfallare. Alla ska delta i både defensiv och försvar”.

Citatet är numera gammalt och uttrycket totalfotboll är det också. Men sanningen är den att det inte alls är säkert att utpräglade anfallare verkligen behövs. Ta bara Tysklands - Kazakstan i mars, där tyska startelvan helt saknade anfallsspelare. Tyskland vann med 3-0, tre mittfältare gjorde varsitt mål.

Utan anfall?

Spanien sägs ofta spela helt utan anfallsspelare. En diskussion som känns lite löjlig med tanke på att deras mittfältsspelare har enorma offensiva kvaliteter. Själv tror jag diskussionen mer handlar om utgångsläge på plan och uppgifter i det defensiva spelet än om du kallas anfallare eller inte. Men intressant är det att de två bästa landslagen i världen klarar sig hyfsat bra ”utan anfallare”.

Spelande försvar

En favoritspelare är Gerard Piqué i Barcelona. Och för all del även Elfsborgs egen Jon Jönsson. Det gemensamma? De har båda börjat sina karriärer som mittfältsspelare. Det har klivit ner, när deras spelande kvaliteter värdesatts extra mycket i försvarslinjen. Barcelona förresten. Klubben har just nu några av världens bästa ytterbackar (Dani Alves och Jordi Alba), till höger och till vänster. Båda bidrar massor i det offensiva, samtidigt som de klarar av att försvara sig mot namnkunniga anfallsspelare. Gemensamma spetskompetensen: Speed och arbetskapacitet som en klassisk yttermittfältare.

Att även Elfsborg använt en rad före detta mittfältare i försvarslinjen är väl känt? Båda ordinarie ytterbackarna är före detta mittfältare. Och som mittbackar har flera mittfältare använts, till exempel Jocke Jörgenson, Daniel Mobaeck (värvades som anfallare) och även Anders Svensson. Varför? För med dagens snabba spel är det just fotarbetet och speluppfattning, inte rätt utgångsläge, som prioriterats mest.

Speluppfattning längst bak

Sedan ett antal år har Elfsborg föredragit målvakter med stor känsla för spelet. De förväntas hålla koll på försvaret och är dessutom alltid utmärkta i samspelet (med fötterna) med de andra försvarsspelarna. Kevin Sturh-Ellegaard är verkligen inget undantag. Han förväntas ta och tar ansvar för både styrspel och uppspelsfas.

Så varför är det så här och hur skiljer sig Elfsborg från andra allsvenska lag?

Ja, den stora skillnaden heter nog Stefan Andreasson. Klubbchefens filosofi är viktig för Elfsborg, han som en gång sa till mig; ”Det är bara spelfördelande mittfältare som förstår fotboll”. Stefans värvningar över tid visar också på ett genuint intresse för spelare med spelmognad och förmåga att styra och förändra spelet - oavsett var på plan de ska spela.

Mittfältare är kungar

Elfsborg leder utvecklingen i Sverige, men är inte ensamt om att kräva att spelarna ska förstå helheten och därmed bidra i alla delar av spelet. Skillnaden mot andra lag är att Elfsborg tagit tanken om spelskickliga spelare än längre. Som spelare ska du både passa in i gruppen och bidra till den konstruktiva spelidén. Att du dessutom solidariskt ska kunna spela på nästan alla platser i uppställningen är, om jag förstår det rätt, också förväntat. ”Du ska göra ditt för laget och spelsystemet”, liksom. Precis som det ingår i den klassiska spelfördelande mittfältarens roll att hela tiden söka efter smartare spelvägar, klokare passningar och nya, bättre lösningar. Kanske är det därför Anders Svensson fortfarande utvecklas?

Sammanfattningsvis. Elfsborgs koncept är vinnande - i Sverige och i andra länder. Och det beskrivs enklast: alla ska vara mittfältare...

juni 2013

Lite av en förlossning

Det var en underbar tillställning, som blev lite av året förlossning. Förväntan var stor, våndan större och kanske skräcken störst. Efter en vansklig försäsong var vi osäkra på hur ”vårt barn” skulle se ut. Men det visade sig vara friskt och fullt av liv.  För mig var allsvenska premiären mot AIK en förlösning som det är väldigt skönt att vi klarat av. Nu kan vi gå vidare.

Kommer aldrig att glömma födseln av mitt första barn, Benjamin. Så efterlängtad, men ändå förknippad med så stor oro: Går det bra? Är han frisk? Kommer frun överleva själva förlossningen? Och miljarder andra tankar om blöjor, nappar, mat, sömn och föräldraskap. Alla ångestfyllda inför det stora som höll på att ske oss.
Det gick bra. Den dagen och de flesta efter den. När han var ett år ramlade han visserligen ner från sängen rakt på huvudet, och några dagar senare ramlade han på en gammal innebandypokal och skar upp munnen så blodet stänkte. Men det har gått bra.
Idag är Benjamin drygt 15 år och ångesten... har kanske inte försvunnit, men är hanterbar.

Så här är det lite med Elfsborg. Premiärmatchen i Allsvenskan är ju viktig, men alla dagar efter den räknas minst lika mycket. Och har jag räknat rätt är det många dagar som ska gå bra innan vi vet slutresultatet. Det är just dessa dagar, inte alls bara den första ljuva (men ack så ångestfyllda) som räknas. För A-laget finns ju dessutom ett verktyg som berättar om hur bra det gick och det är tabellen.

Och nej, nej, nej. Inte den tabellen du kan se nu, direkt efter det just förlösta Elfsborgs första allsvenska match 2013. Utan den tabell vi har i november. I fotboll är det ju precis som i livet ALLA dagar som räknas. Och för oss lite vid sidan om vårt A-lag är det glädjen och irritationen och jublet och frustrationen och segervissheten i detta nu, i nuet varje dag, som räknas. Hur bra vi har hanterat alla dessa dagar, är hur bra vi hanterat livet. Och fotbollen.

Allsvenskan i fotboll avgörs inte en kall, men solig dag i början av april. Eller i varma augusti. Eller under en kort period i regniga oktober. Allsvenskan avgörs hela tiden, varje dag. Varje dag är kanske inte tävlingsdag, men varje dag räknas ändå. Hur bra vi tränar, hur bra vi stödjer, hur bra vi spelar, hur bra vi vill. Det är essensen i själva spelet, i själva livet.

Denna ljuvliga 1 april när vi spelade oavgjort mot en annan guldkandidat och stämningen var underbar var ändå bara en dag bland alla andra. Årets svenska fotbollssäsong har börjat och jag tänker njuta (och kanske vara lite irriterad någon gång då och då) varje dag.

Vi är förlösta när Allsvenskan har startat. Så låt oss hädanefter se 2013 års barn växa och bli starkt. Vi hjälper det att inte bara gå, utan även att springa och att hinna. Och vi hjälper det att möta livets/spelets svårigheter med kunnande och förmåga. En vinnare, javisst – men framför allt en livsnjutare. För den som kan ta vara på varje dag, är också den som höjer pokalen när vintern kommer. Carpe diem, liksom.

Jo, en förlossning var premiärmatchen mot AIK. Fast nu går vi vidare och njuter av nästa dag. Och nästa igen...

april 2013




Nu pirrar det lite igen.

Oh, äntligen. Äntligen är vårt gäng igång med nya säsongen. Träning följt av träningsmatcher och -läger. Följt av... ja, Allsvenskan börjar närma sig. Sakta. Och pirrande säkert.

Har skrivit det förr och kommer skriva det igen. Internationella matcher och fotboll från de stora ligorna i alla ära. De är roliga att titta på och inspireras av. Men de riktiga känslorna kommer först när vår egen liga till slut drar igång. Och nu är vi snart där igen.

Träningsmatchandet har nu dragit igång och när detta publiceras är Elfsborgs A-lag i Portugal för försäsongens större träningsläger. Sammanlagt blir det (om jag räknat rätt) 13 matcher innan Allsvenskan startar om mindre än två månader - 30 mars. Och då har vi redan klarat av tre tävlingsmatcher i Svenska cupen.

Pirrandet känns skönt så här års, med Allsvenskan inom tidsmässigt räckhåll. Dessutom har både klubb och spelare lyckats höja förväntningarna på ett minst sagt trevligt vis.

Första träningsmatchen mot danska Nordsjælland gick riktigt bra (1-1), trots att det dels var just första matchen, dels att Elfsborgs alla nyförvärv och flera unga spelare fick chansen. Anders Svensson var till exempel inte alls med. Andra matchen mot Häcken (förlust 2-0) visade nog mest att laget är hårt nertränat.

Sedan anser jag att trippelvärvningen av Söderberg, Hauger och Bangura är riktigt kloka och inga chansningar. Det är en klassisk förstärkning av centrallinjen, samtidigt som det bästa från förra säsongen (med undantag för O Hiljemark – lycka till förresten) är intakt. Och värvningen/lånet av Mohamed Bangura. Wow. Att klubben ens tänker på detta vis och ser till att förutsättningarna är de bästa inför en säsong med kvalspel till Champions League, visar på inte bara mod, utan även tanke och långsiktighet.

Förutom det har det inför förra säsongen nykomponerade tränargänget nu fått än mer tid på sig att förmera, fördjupa och förbättra. Uttrycket ”10 procent bättre på allt” från Jörgen Lennartsson tidigare i år tror jag på. Det är fullt möjligt och kanske till och med nödvändigt.

Kvar finns fortfarande den sköna känslan från i november förra året. Jag trodde på laget hela tiden, oavsett serieplacering, men det var ändå ljuvligt skönt när matchen var över och vi var svenska mästare. Fast det bästa med den matchen var kanske det underbara tifot inför matchen. Fullsatt och hela arenan i gult och svart. Ett underbart tifo, vars uppföljare jag ser fram emot till i år.

Personligen tänker jag för första säsongen någonsin sitta på samma plats på Borås Arena de allra flesta matcherna. Har tidigare njutit av att följa matcherna från alla möjliga olika platser, på alla fyra läktare. Så tyvärr blir det inte så mycket ståplats bland Guliganerna i år, men desto roligare att se och höra en av Sveriges bästa klackar från utsidan. Även det ser jag mycket fram emot.

Sammantaget: Det pirrar på i den gulsvarta själen inför 2013 års säsong. På ett skönt och bra vis. Nu gäller det bara att låta pirrandet övergå i glädje. Men det fixar väl Elfsborg, eller hur?

februari 2013

2012

Nu sträcker vi på oss! 
Oavsett hur det går gäller det alltid att vara stolt. Stolt för det vi tror på och stöttande för de som gör jobbet åt oss. För det är nu som alla goda krafter behövs.

Med bara några få omgångar kvar ledde Elfsborg Allsvenskan. Det gör vi inte längre. Fast det är baske mig inte ett skäl till att ge upp. Visserligen är vi trea, men ligger faktiskt bara en poäng bakom ledande Häcken och på samma poäng som tvåan Malmö FF. Och då får man höra det mest nedlåtande på hela säsongen. ”Elfsborg klarar inte detta, utan har fått darren. ”Häcken är nog Allsvenskans bästa lag.” ”Elfsborg har förlorat förr, det gör de nog igen.” Uttryck som dessa skrivs av en och annan journalist, men vad värre är, är att jag hört dem ofta bland oss supportrar de senaste dagarna. Va? Vafalls? Är det möjligt?Då påminner jag er (gäller naturligtvis inte just DU som alltid håller på och hejar på Elfsborg):Vi är fortfarande laget alla vill bräcka, laget som varit serieledare flest omgångar.Vårt gäng har gjort det bättre än jag vågade hoppas på i våras, och mer övertygande. Minst antal insläppta mål säger en sak, trots att vi sällan haft samma backlinje flera matcher i rad. Inte mest, men bäst gjorda mål, säger något annat. Laget har vunnit om inte övertygande varje match, så ändå flera matcher med det viktiga uddamålet. Vi är fortfarande laget, enligt min mening, som har bäst förutsättningar för att vinna SM.

Och nu gäller det. Nu gäller det ordentligt. För att känslan ska vara rätt, timingen bra och möjligheterna störst. Nu är det dags att mer än någonsin inte bara hålla på Elfsborg, utan även att visa det - i stort och smått.Det jag kräver av dig är att du slutar med att vara negativ, slutar med att dissa vårt eget gäng, slutar med undergångsstämningen. Och istället vågar tro fullt ut på oss själva. Dags att utan tvekan och utan ursäkter hålla på Elfsborg. Om inte annat så om ihåg: De andra vet vid det här laget att vi är "svåra". Att komma till Borås Arena är tufft, och oftast förlustbringande. Det ger oss en fördel. Att lagen vi tävlar mot vet att just Elfsborg kan slå alla andra, oavsett förutsättningar, ger en annan fördel. Och sammantaget är det inte så roligt som de säger, att vara Häcken, AIK eller Malmö denna höst. För de lagen, deras representanter vet mycket väl att vi har ett mentalt försprång som är svårt att tävla mot. För pressen är lika stor på dem som på oss.Jag vill att vi kring Elfsborg alla gemensamt sträcker på oss. Och med raka ryggar tror på vårt lag -något vi har goda skäl till. Till exempel: Redan är det i princip klart att vi kommer topp 4 igen, återigen visar IF Elfsborg på en för motståndarna jobbig svit. Vi har under de senaste sex åren etablerat oss som ett av de bästa lagen i Sverige. Vinner vi inte i år, så har vi ändå återigen visat att svensk fotbolls framtid är beroende av Borås och Elfsborg. Redan har vi visat att våra ungdomslag är bland de bästa i Sverige. Redan har vi visat att vårt sätt att spela på ger framgång och stor chans att lyfta pokaler - eftersom vårt lag spelar klokt och ofta vackert. Redan har Elfsborg visat att föreningen tänker modernt och framgångsrikt.Och bäst av allt - vi är fortfarande i allra högsta grad med i racet, med chans till härlig guldfest om bara ett par veckor. Det gäller bara att vi alla verkligen tror på det. Så sträck på dig och stötta ditt lag Elfsborg - omedelbart!

oktober 2012

Förlåt, Elfsborg!
Så irriterad, frustrerad och arg jag var häromveckan var det länge sedan jag var. A-laget hade då återigen på egen hand slängt bort sin chans att spela vidare i Europa. Hade motståndarna varit för bra, hade det känts ok. Men Elfsborg var ju egentligen bättre... Fast nu har jag lugnat ner mig och fått lite distans. Det var jag som hade fel. Så jag säger klart och tydligt: Förlåt mig!

Det blev 1-1 borta och ett gyllene tillfälle inför hemmamötet med Horsens att gå till utslagsomgången i Europa League. Då händer det som normalt sett inte händer, Elfsborg släpper in tre (3) mål på Borås Arena och minst två av målen berodde på tydliga försvarsmissar.På vägen hem förbannade jag alla. Tränare, spelare, arrangemanget, konstgräset, sponsorerna, media och dessutom föreningen i stort. "Ska det inte gå? Ska vi vika ner oss, när chansen är som störst? Varför misstag, när vi inte har råd med misstag?" Och den mest svidande slutsatsen: "Det här gänget är inte mentalt starka nog och vi förlorar inte bara SM-guldet, vi ska vara glada om vi ens tar medalj i år..."Under ett antal dagar försökte jag smälta intrycken och förstå. Men det var inte lätt. Samtidigt fick jag signaler om att smällen mot Horsens kanske var nyttig? Eller kanske till och med bara ett mycket beklagligt misstag i arbetet. Inte ett misstag på grund av dålig inställning eller bristande vilja. Utan bara en sådan där dag.

Frågan är om vi som finns runt om laget, supportrar och andra, kan förlåta och bör förlåta? Vår passion är lika stor som spelarnas, även om vi har ett annat perspektiv. Borde även vi lära oss något av ytterligare en smäll i kvalspel mot Europa?För själv har jag under många år nu levt efter devisen att om du överlever en smäll är det smartaste att lära sig av den. Och eftersom föreningen Elfsborg under en rad år stoppat in mer mod, vilja och rätt inställning hos sina spelare i synnerhet och i verksamheten i allmänhet, kanske det nu är läge att jag som supporter också tänker efter lite. Så jag satte mig ner och funderade på detta. Länge...Jag kom fram till att jag hade (delvis) fel. Inte i min matchanalys, men väl i hur jag tyckte och uttryckte mig om allt efteråt. Min rätt att vara passionerad elfsborgare har jag kvar, men inte rättigheten att spy galla, dissa eller kräva avgångar hur som helst. Min roll som supporter är delvis annan än den roll spelarna har. Min skyldighet är att stå upp för min passion och att stötta. I medgång och i motgång. En av de bästa sakerna med det senaste året är att Guliganerna sjunger hela matcher. De visar sin passion på ett lysande sätt. De står upp - en inställning som är mycket värd. Så borde det vara.Och vårt lag har sedan Horsenmatchen också visat att de minsann klarade smällen, oavsett hur besvikna en del spelare var efter den. Två starka segrar mot två av Sveriges bästa lag (MFF och HIF) efter det visar på just mental hårdhet i Elfsborg. Och på att spelarna är beredda att kämpa vidare, bland annat för oss supportrars skull.Så summeringen av veckorna som gått blir utan tvekan: Förlåt Elfsborg för att jag svek i tron. Jag vill att ni förlåter mig, precis som jag själv är mogen att förlåta misstag i matcher från er sida. Tillsammans är vi starkare. Förlåt!
augusti 2012


Att jogga med gott mod
Det känns riktigt bra nu, eller hur? Vi gör uppehåll i Allsvenskan för en fotbollsfest bortom Sveriges gränser och under hela EM är vi serieledare. Välförtjänt, om än i mina ögon något oväntat. För visserligen trodde jag tidigt på årets upplaga av Elfsborg, men att vi skulle vara bäst redan nu vågade jag inte hoppas på.
EM står för dörren, ett mästerskap som jag unnar Anders, Emir, Samuel, Johan och de andra bli något riktigt roligt och utmanande. I Ukraina (och Polen) ska vackraste fotbollen spelas och må bästa laget vinna. Hemma är det en annan sak. Jag förväntar mig att Lennartsson och gänget som är kvar inte ska ligga på latsidan, utan istället förbättra och slipa på allt.
Jag sa innan Allsvenskans premiärmatch att jag tror på Elfsborg, men att laget inte är färdigt än. Det tar tid att tänka om, att förädla och systematisera på ett delvis annat sett. I mina ögon var helt enkelt Elfsborg inte färdigt med grundarbetet än. Jag sa: det kommer att bli lite upp och ner i början av säsongen, innan det nya sätter sig. Från i sommar kommer dock laget att bli mer eller mindre oslagbart.
Jag hade fel, och det på en av de grundläggande detaljerna. För det var en sak som laget redan var klart med, då före seriepremiär. Det jag hade fel på var mod. Och lagets inställning till att ha rätt mod.

Tre sorters mod
Som du kanske vet finns det grovt sett tre sorters mod: missmod, mod och övermod. Missmod vet jag och du och alla andra som hållit på Elfsborg över lång tid en massa om. Att inte riktigt tro på att det går, att liksom veta att Elfsborg nog inte kommer att vinna i år heller. Det är föreningens klassiska missmod det.
Att istället våga och våga rätt, det är mod av den bästa varianten. Det har ett antal ideellt och professionellt hårt arbetande personer (ingen nämnd, ingen glömd) sett till att gjuta in i oss alla. Numera har föreningen Elfsborg mod att vinna. Fast under senare år också på gränsen till övermod...
Övermod är när det blir för bra, när du tror att bara du har ett vansinnigt bra mittfält och spelar bollen till varandra - så att det andra lagets spelare blir yra i mössan - så är det bra. Men det fungerar ju inte så. Det är istället ett övermod som gör att du inte förmår ditt bästa, att du inte vill ha boll, utan bara göra snygga mål (vilket du då ändå inte gör) och blir allmänt dryg. Och övermod har tyvärr ibland varit det som ibland drabbat oss i Elfsborg.

Modet att jobba hårt
Det jag nu hade fel på inför Allsvenskans start var just detta: årets upplaga har rätt mod, att hela tiden våga vilja vara bättre, anse att varje match är den viktigaste och att definitivt inte lyfta någon Johanssons pokal i någon dröm än. Rätt mod att vilja rätt sak i rätt tid, en sak i taget. Och sättet de jobbar på, för varandra hela tiden - wow! Detta har hittills i år gett ett enastående resultat. Innan vi ens är så bra som vi kommer att bli, leder vi Allsvenskan tydligt. Två femtedelar av årets guldkamp är redan spelad, vi är i serieledning med hela åtta poäng innan vi ens har briljerat...
En del kallar detta för att jogga. Det tycker jag låter alldeles för övermodigt. Låt oss istället stolt säga: nu joggar Elfsborg med gott mod!
Slutet av maj 2012

Äntligen! 

Så är det dags. Dags för det allt goda vi väntat så länge på. Det är dags för våren, efter en vinter vi bara vill glömma. En vår fylld av värme, liv och nytt. Dags för ljuset att härska. Ljuset som nu har besegrat det långa mörkret och för en lång tid framöver är alla dygn mer ljusa än de är mörka. Och så är det äntligen dags för svensk fotbolls bästa, dags för Allsvenskan. Äntligen är det dags för den rätt saker.

Sedan hösten övergick i vinter någon gång för en evighet sedan, har det mest varit rått, grått och vått. Utekvällarna byttes då till soffhäng och TVn ersatte då samvaro på och bredvid planen. Vi har alla under den mörka tiden pratat mer än gjort, funderat mer än känt och sovit mer än levt.

Levande ljus, glögg, pepparkakor och tomte är kanske någon gång bra, men håller ingen vid liv speciellt länge. Skidskytte kan vara väl så dramatiskt, men kan ändå aldrig engagera tillräckligt mycket. TV-såpor, schlagerfestivaler och europeiska ligorna underhåller väl, men känslan att vara riktigt med infinner sig aldrig. Det finns helt enkelt inget som är tillräckligt bra under vinterhalvåret.

Så kommer april. Den lättjefulla vädermånad som har så många löften i vårkavajens fickor. Visst, en och annan snöflinga kan fortfarande falla, men vi vet att snart är värmen dominerande. Och vår sport inte bara knoppar, utan blommar snart fullt ut.

Och löftena är många detta år: Publiken kommer att delta än mer, både i numerär och med känsla. Gräset är ända upp till Sundsvall grönare än någonsin redan i april och vårt Elfsborg har fått en glädjefull förnyelse som närmast kan liknas unga kalvars längtan till grönskande ängar. Ny tränare ger nya viljor och bättre förutsättningar att lyckas över lång tid. Flera nya unga spelare inte bara aspirerar, utan även kommer att ta plats i startelvor allt oftare. Och nya drömmar om segrar inte bara på hemmaplan, utan även i resten av Sverige och resten av Europa.

Ja, denna tid ger ett lyckorus - detta att säsongen äntligen är igång. Äntligen möts vi igen. På varje arena där Elfsborg spelar för framtids segrar. I år tror jag att laget är lite svårstartat, men när väl gänget fått upp farten blir vi svårstoppade. Oavsett om Elfsborg står som svenska mästare eller inte i höst, kan inget dämpa glädjen och förhoppningarna om liv just nu.

Detta är vår. Vår tid att inte längre bara längta, utan att få leva fullt ut. För nu är vår fotboll igång igen. Äntligen!

slutet av mars 2012

Dags för riktigt Gott Nytt!

2011 är summerat och lagt till handlingarna. 2011 var ett helt ok år, 2012 blir bättre, men det bästa ligger än längre fram i tiden...

Tyvärr är det tråkigt inom svensk fotboll denna tid. Den långtida försäsongsträningen har knappt kommit igång och vår förening verkar mer eller mindre att ligga i dvala. Upphetsningen kring Haglunds lämnande och Lennartssons tillträde har lagt sig. Stefan Andreasson har kanske tagit solsemester (fast han brukar ta sig en löprunda även på Mallorca, det har jag själv sett). Guliganerna är färdiga med 20 års-firandet och snart kanske regnet övergår i snö och vintern blir vit, även denna säsong. Roligast under senhösten var nog ändå herr Elm som tyckte att sälja julkalendrar inte var något för honom. Slutresultat, Elfsborg har nog aldrig fått bättre reklam och antalet sålda julkalendrar var större än förväntat. I omklädningsrummet kommer kanske David att kallas PR-mannen i fortsättningen?

Kort sagt, inte mycket att yvas över. Tror du. Och nästan alla andra. Men saker händer i det (nåja) dolda. Spelare som ser fram emot nya träningsupplägg är en sådan nymodighet. En annan att truppen inte alls är spikad. Och mest intressant är väl att den nye tränare som mest håller på att sätta upp mål och dessutom gå igenom metod och analys. 

Nåja, jag tror att 2012 blir en bra omstart för Elfsborg, även om det är svårt att veta om resultaten ska komma genast. Mitt i föreningens långsiktighet har förändringens vind börjat blåsa. Eller; nya tag samtidigt som kontinuiteten behålls lagom mycket. Ny huvudtränare, samtidigt som Peter W är kvar borgar för nya impulser, nya drivkrafter, men att ändå den positiva känslan om att vara ett av Sveriges bästa lag är kvar.  Jag tror att det är smart för oss som tittar på att hålla förväntningarna på en lagom hög nivå, samtidigt som vi bygger för att bli än bättre. Om Haglund var med att bygga för topp 4 i Sverige, med ständigt Europaspel, så kan väl Lennartsson ta skutan vidare och se till att vi nu lyckas än bättre, särskilt i Europa. Något säger mig att Elfsborg under 2012 inte kommer att vara som alldra bäst under vårsäsongen. Vi kommer säkert att ta många poäng, men det är under höstsäsongen som arbetet under vintern ska ge frukt. Där ska våra spelare nu hungrigt ta för sig av den allsvenska tårtan. Vinna och vinna tydligt blir modellen. För visst är det så att en och annan konkurrent inser att bygget Elfsborg håller på med inte är färdigt än. Bara en sådan sak att IFE har med fem(!) mittfältare till A-landslagets januariturné borde indikera något...

2012 kommer förhoppningsvis fortsätta att visa vilken stormakt Elfsborg är inom svensk fotboll och går allt väl så blir det en topp 3-placering i år och överlägsenhet de närmaste fem åren. Det är väl inte att drömma för mycket? För snart börjar nästa steg, med till exempel Camp Elfsborg. Föreningen fortsätter att lägga grunden för att målet om att vara Nordens bästa lag ska bli verklighet. 2012 är bara ett av de bra åren på väg dit.

januari 2012

2011

Ett Gulsvart mörker???

Borde Elfsborg ha vunnit allt? Har Elfsborg misslyckats? Och vems fel är det? Frågorna viner kring Elfsborgentusiasters huvuden likt bålgetingar från ett nyligen trampat bo. Men nu är det dags för att skärpa sig och gå vidare, och att göra det med högt hållna huvuden!

Frustration efter mindre bra resultat kan vara bra, som tändvätska, som tankeväckare, som förändringsmotiverare. Men oftast är frustration en fruktlös känsla som faktiskt inte tillför något. Precis som det blivit i Elfsborgs fall denna höst. För frustrerat har vi (alla) känt att det kunde bli så mycket bättre än det blev. Vårt lag hade ju återigen en gyllene chans att excellera och att bli bäst i Sverige. När det nu inte blev så är så finns risken att frustrationen tvingar förening och lag att dra förhastade slutsatser och agera alldeles för fort. Med hjärta, men utan hjärna.

För vi måste komma ihåg några saker: 1. Elfsborg är numera ett topplag i svensk fotboll. Vi spelar inte i någon lägre divisionen, där längtan till ljuset i Allsvenskan bara förblir en längtan. 2. Elfsborg kom trea i Sverige. Vi misslyckades inte med att vara att topplag och vi misslyckades inte med att kämpa om det. 3. Framgångarna de senaste åren kommer efter en mycket genomtänkt och långsiktig strategi, som lätt kan raseras genom just frustrerade, för snabba åtgärder. 4. Vi har mycket goda förutsättningar att fortsätta vara ett topplag även 2012.

Och det är verkligen inte en enskild persons fel om högt uppställda förväntningar inte infrias. Men just nu får en person ta emot en massa skit, trots att han faktiskt gjort ett jättebra jobb. Han (och alla andra med honom) har inte lyckats nå det högst uppsatta målet, trots att han själv satte upp det. Men jag är löjligt glad att han varit tränare för oss i dessa år och att vi inte försökt med kortsiktiga lösningar, typ Halmstad.

Det kan hända att det saknas en bit inom A-laget. Det som kallas extra drivkraft, inspiration eller liknande, men låt oss för guds skull inte hänga EN person för detta. Jag har också stor tilltro till att föreningen är medvetna om situationen och tittar över det som bör få en översyn. Precis som det alltid gjorts de senaste åren.

Oavsett vad som händer på tränarsidan, vill jag skicka ett stort TACK till alla de i och kring laget, som kämpat hårt och som faktiskt gett oss en tredjeplats i år. Goda människor som alla behöver goda tankar. Och speciellt vill jag tacka Magnus Haglund och Peter Wettergren för att de gett oss ett fotbollsljus i Borås i flera år. Oavsett vad som händer, lever vi numera INTE i ett gulsvart mörker... Tack!

slutet av oktober 2011

Attityd, Fokus och Tillit.

Det är lite tufft läge nu, sex poäng upp till Helsingborg, som har förvånansvärt hög lägstanivå. Och det ställer till det i våra egna led. För nu snackas det en massa. Snack som skapar oro och nederlagskänsla. Men jag har receptet... och tre kärnord att hålla fast vid: nu gäller det att ha Attityd, Fokus och Tillit.
Det är på flera vis en tuff säsong för Elfsborg. Tuffare målsättning, tuffare på läktarna och tuffare att beveka Helsingborg. Men för den med rätt fokus och en vinnande attityd finns chans att känna segerns sötma sent i höst. Och motsatsen med oro, ängslan och att ständigt byta idé och metod fungerar egentligen aldrig. Så här är dagens (och hela höstens) viktigaste förklaring:

Attityd
Samma ursprung och daglig användning på svenska som för engelska motsvarighet attitude. Ordet betyder hållning, kroppsställning, åtbörd, eller avancerat förhållningssätt eller antagen hållning (medveten eller omedveten). Det kommer från italienska attitudine, ursprungligen en teknisk konstterm som betydde en figurs hållning i skulptur eller målning. Använd ofta i andra tekniska sammanhang. Sedan början av 60-talet alltmer använt i negativ betydelse för persons motvilja till konformism. Ex: ”vad är det för attityd?” skrek läraren upprört...
För att vinna krävs attityd som visar för en själv och för alla andra att detta tar vi. Se till att alla spelare gör som Andreas Augustsson så vinner vi allt i fortsättningen.

Fokus
Ursprung hem, härd, eld. Från början en teknisk, fysikalisk term. Att fokusera ljusstrålar i konvergeringspunkt är att samla strålarna till en brännpunkt. Så småningom (1700-talets slut) med betydelse centrum för aktivitet eller energi. Idag mycket användbart, det vi ”sätter i fokus” är det vi koncentrerar oss på.
För att göra rätt krävs ett tydligt fokus på varje uppgift. Tyckte om Henrik Larssons beskrivning av hans vardag som spelare när han var sommarpratare. Han beskrev ett ständigt fokus på nästa uppgift, nästa match. Njuta gör man efter säsongen. Grabbar i laget, se till att ha rätt fokus. Njuta gör vi sedan.

Tillit
Att lita på någon annan eller något annat. Översätts ofta med ordet förtroende.
Det är dags att 100 procent tro på det Elfsborg gör, att tro på den långsiktiga plan som sakta och säkert fastställer föreningens roll som en av de viktigaste i Sverige. Vi måste nu lita på matchplanen, inte bara för en given match, utan även för föreningen som helhet.
För spelarna i laget handlar det om att lita på varandra och sätta sin tillit till varandras kunskap. För oss vid sidan om handlar det om att ge stöd och förtroende. Så att laget inte bara gör så gott det kan, utan ständigt har rätt attityd, är fokuserat och att det har nog tillit för att ge oss ett guld till!

september 2001

Bitarna faller på plats.

Det var svårt denna gång, att reda ut vad jag skulle skriva om. Andreas Augustsson eller Guliganerna eller tre turneringar som vi alla kan lyckas i 2011 eller... Fast då kom jag på det: allt hänger ihop!

Fortfarande är jag nervös, fortfarande är jag orolig att vi inte räcker till. Historien säger oss det - ytterst få svenska lag som har flera turneringar att delta i, har lyckats med det de senaste tio åren. Och det krävs mycket av Elfsborg för att det ska gå vägen. Men tittar du noggrant på omständigheterna finns där några riktigt goda tecken. Det är som om bitarna äntligen fallit på plats. Så utan inbördes ordning (för allt är viktigt här):

1. Andreas Augustsson. Går in stenhårt, får ibland frisparkar emot sig (någon förvånad?), går alltid därifrån lika iskall, lika fokuserad på nästa moment. Proffs ända ut i den där tåspetsen som han nu så ofta lyckats bryta motståndarspelet med. Allt fungerar inte, men attityden. Underbart respektingivande.
2. Anders Svensson. Det är som om allt är kul just nu. När han nu väl kommit igång, slår han vissa passningar som aldrig förr. Blotta närvaron på plan ger alla andra trygghet.

3. Ungtupparna. Sorry killar, har ingen annan bättre beteckning (kanske dags för en IFE-tävling här?) Utan någon som helst respekt för motståndarna går de alla in och gör det mesta så enormt villigt och bra. I motsats till andra unga spelare i Allsvenskan ser de ut att alltid varit menade för detta. Mogna för än större uppgifter.

4. Avbytarbänken. Kanske det mest otacksamma av jobb i dagens Elfsborg. Men varje gång spelarna där byts in ger de allt och tillför mer. Måste vara underbart för tränarna att veta att de enkelt kan ändra på system, på taktik eller kanske till och med göra samma sak, men med friska ben. Ni är guld värda på bänken, oavsett vem som sitter där.

5. Resultaten. Tycker du att Elfsborg spelat lysande i år? Nej, inte jag heller. Men det ligger en oerhörd styrka att ändå få så bra resultat, när spelet inte är så där... märkvärdigt. En sak kan du vara säker på - alla motståndare vet idag hur svårt det är att möta Elfsborg, något som nästan är värt en poäng i sig.

6. Guliganerna. Aldrig har jag hört underbara Guliganerna sjunga så vackert, så länge, så stöttande. Oavsett resultat. Hela halvlekar, utan paus, utan rast. Fortsätt, fortsätt, fortsätt.

7. Känslan. Gå på en träning, på kansliet, på match. Här är en stor skillnad mot 2010. Kombinationen av allvar och attityd, tillsammans med glädje och skratt. Här är gänget, föreningen, laget som vill och som kan.

8. Allt det andra. Det du vet bättre än jag, för ingen är ensam allvetare här. Det kamrater och andra elfsborgare förmedlar. Alla detaljer som gör att vi är bättre förberedda än på länge...

Jag tror att vi kan förlora både en och annan match och ändå ta hem både SM-guld, cupvinst och gruppspel i Europa. För vi har ett lag som inte bara tror på sig självt, utan även ett lag som alla motståndare tror och tycker är bäst - även utanför plan. Anledningen till det? Jo, nu (äntligen) har alla bitar fallit på plats.

-->

juli 2011

Det är marknadsavdelningens fel...!

Till slut kom jag på varför det blivit som det blivit. Varför Elfsborg börjat så knackigt och varför alla utom en av hemmamatcher avgjorts till vår fördel i slutminuter. Det är marknadsavdelningens fel allt ihop.

Det kan ha gått till så här (diskussion på marknadsavdelningen):

– Hur ska vi göra för att locka fler till matcherna? Och att göra det match efter match?

– Dramatik är A och O. Med dramatiska matcher (som vi vinner) är våra åskådare alltid nöjda, fast det ändå är spännande på matchen. Och är det spännande kommer folk tillbaka till nästa match - egentligen oavsett vilka vi spelar mot.

– Hur gör vi det då? Jag menar, hur ska vi spela?

– Om vi släpper in ett motståndarmål ganska tidigt i matcherna och sedan ser till att vinna i slutet? Då kommer alla Elfsborgs-fans bli nöjda - trots att det är spännande.

– Ok... Hur förmår vi spelarna att göra det då?

– Någon match kan de ju få briljera (Malmö, författarens kommentar) och sedan delar vi på hjälteglorian - dvs den som gör sista målet! Elm en gång, Nilsson en annan, Hult, Ericsson eller någon annan den tredje. Och så vidare.

– Vinner vi alltid då? Jag menar, är vi tillräckligt bra?

– Klart vi är. Det vet killarna, det vet de andra lagen och det vet vi.

– Deal. Du snackar med spelarna, så snackar jag med Lohne.

– Ska han verkligen vara med på det?

– Nä, men han måste ju få veta att vi alltid vinner.

(En tid senare, efter AIK-matchen)

– Det gick ju inte riktigt bra det där. Skulle inte vi ha vunnit idag?

– Ja men. Målisen hade ju sån tur med den reflexräddningen. Det var ju egentligen Elms tur att få bli matchhjälte.

– Ja, allt går ju inte att planera...

(Ytterligare en tid senare, efter vinst mot Halmstad med 3-2)

– Det där var väl lite väl nära?

– Jo men det gick ju.

– Nu är det väl ändå dags att det kan vinna stort igen?

– Japp. Vi har sagt till laget att för vår del får de gärna vinna med tvåsiffrigt i Svenska Cupen. Det kommer ju ändå så lite folk då... Ska bli skönt att få släppa väg killarna nu...

Kan det ha varit så här det gått till? Jag misstänker det, men kan inte garantera något. Detta kan ju också bara vara något jag drömt... Marknadsförare kan man väl inte lita på?

maj 2011

Sluta hata, fortsätt älska!

Jag hade en bra dag igår, som avslutades med matchen Elfsborg - IFK Norrköping. Mest blev dagen bra för att vi vann, men också för att det var härligt att tillsammans med min son stå på ståplats, nära Guliganerna. Där fanns en skön energi, som jag är övertygad om spred sig till alla andra på Arenan. Fast stundtals fick jag ändå en liten dålig smak i munnen...

Jag tror på det enkla i att alltid stötta sitt lag, och att just det är som allra viktigast när ens lag har det jobbigt. Att se till att ge mer gott mod till nedstämda spelare är lika viktigt som att sjunga, klappa och leva med. Alla som spelat fotboll vet hur mycket det gör att få bra stöd från sidan av plan. Alla som spelat fotboll vet också hur illa det är med negativa skrik och rop från sidlinje och läktare. Jag vet att många supportrar tror att det är viktigt att häckla motståndarna, att försöka få dem ut balans. Just det argumentet är också det tyngsta när många försvarar det hat som numera ofta florerar på läktarplats. På sin plats är väl att säga att under matchen mot Norrköping var hatet nästintill obefintligt. Fast jag blev ändå lite bestört av en del jag hörde: ”Domarjävel, titta då!” ”Krossa Norrköping!” och annat förekom som enskilda ropade kommentarer från åskådare. Jag är glad att det inte var gemensamma ramsor av hat och samtidigt ledsen över det negativa, låga och nedsättande...

För... hat sprider sig. Och känslan som negativa rop ger, sprider sig också. Till oss andra på samma läktare, till de andra läktarna och inte minst in på plan. Och då blir det ett stort problem. För måste spelarna ta ställning till hatet på läktarna, tar vi bort deras fokus på att spela en bra match. Olusten som hatet ger, gör helt enkelt många spelare sämre, även om det naturligtvis finns några som egentligen inte bryr sig, så drabbas de flesta på plan av negativa och hatfyllda utfall. Däremot lyfts alla av den typ av hejaramsor som Guliganerna stod för igår. Med till exempel härliga ”Força IFE”. Det är sånt som gör att trötta ben får ny kraft, sånt som gör att underläge med 0-1 går att vända, sånt som gör ett fotbollshjärta rikt och glatt.

Igår var en bra dag, dagen när vi spelade hemma mot Göteborg förra året en riktigt dålig. Hela grupper som hatade, ramsor som vill förstöra, sånger ingen blev glad åt.

Jag vill aldrig mer höra: ”Hata, hata Göteborg” eller ”Din jävla idiot” eller liknande. Underfundigheter som ”Alla i Göteborg heter Glenn” tycker jag faktiskt är roliga, oförskämdheter som ”Pissa, pissa på Göteborg” är bara barnsliga. Alla vi som deltar på matcherna, som finns runt laget och som känner starkt för Elfsborg har nu en skyldighet att göra det rätta. Och det är att stöta laget positivt, verka för att hatet försvinner och att berätta att vi står för det. Endast så, med vårt eget ansvar, kan hatet förpassas från vår arena. Gör därför som alla äkta Guliganer. Sjung och lev med, ge Elfsborg all möjlig extra kraft och framför allt ÄLSKA FOTBOLL!
maj 2011

Premiärnervig vinst

Oh, gud så skönt... Det gick ju bra, utan en massa skönspel och trots att ”vi” släppte in ett snöpligt mål efter bara drygt två minuter. Det är skönt eftersom förväntningarna varit så upptrissade, eftersom ångesten över möjlig missad poäng var stor. Jag säger - stora förväntningar är bra, uppfyllda förväntningar är bättre.

Jag vet inte hur du känner, om du anser att Elfsborg 2011 är tillräckligt bra för att vinna SM-guld. För det tycker jag, enligt min mening är Elfsborg det klart och tydligt bästa laget i Sverige idag. Jag vet att stämningen i truppen är bättre än på massa år och att det mesta pekar åt rätt håll. Flera unga spelare har tagit rätt steg. Truppen har koncentrerats något och den gemensamma viljan är enstämmig. Det är SM-guld som gäller. Fast det är just då som det som allra mest kan gå åt helsefyr. Du vet, ”liten tuva välter stort lass” och så vidare...

Det var lätt att känna en hel del ångest inför premiärmatchen, då allt skulle falla på plats. Och i ärlighetens namn, de första minuterna på Borås Arena under Häcken-matchen var inte kul. Det blev illtyst efter bortamålet, så stilla att jag kunde höra plastgräset prassla i aprilblåsten. Alla tänkte vi ungefär samma sak. Nu går det åt pipsvängen, nu visar det sig att laget trots allt inte håller.

Fast då var det två saker som hjälpte och gav positiv energi: efter några långa tankestunder kom Guliganerna igång med härlig sång, sedan visade Jon Jönsson några tydliga viljeinsatser, när resten av laget mest verkade vara lamslaget. Visserligen kom nästa bakslag, efter en nickduell landade Jon fel och kom aldrig upp igen. Tillbaka kom för en kort stund känslan att detta inte går. Fast samtidigt hade ändå viljan redan börjat sprida sig i laget. Första halvlek var inte märkvärdigt, men sakta, sakta kom killarna tillbaka. Sakta, sakta spred sig insikten om att detta inte på något vis är avgjort än. Och jag vet inte om det var rättvist, men snyggt var det - Elfsborgs kvitteringsmål. Och efter det lyfte sig laget än mer och i andra halvlek var vi klart bäst. Vinsten var rättvis, även om matchen inte var helt bra.

Det som då gladde mig mest var förmågan hos många i Elfsborg att vända de negativa tankarna till något bra, att kunna släppa nervositeten och spela fotboll. Och det fanns många som visade att det finns mycket mer att hämta i årets lag.

Oavsett om matchen i sig var bra eller inte, kunde vi hos de allra flesta se att här finns inte bara vilja, utan även förmåga och stor fotbollkunskap. Och när Anders är i bättre matchtempo, när Oskar spelar ut än mer, när Andreas A:s långa svepande crossbollar alltid hamnar rätt, när samspelet i sista tredjedelen är mer utvecklat, när killarna litar än mer på varandra - då! Då stoppar INGET annat allsvensk lag Elfsborg, det kan jag lova. För på bänken, i truppen finns än fler spelare som platsar, som ger mer till detta gäng. Som ser till att ingen kan slappna av på länge än.

Skönt var det med seger, den första allsvenska premiärsegern någonsin för Magnus Haglund i Elfsborg, men skönare var beskedet: Detta är ett lag som inte bara är bra, utan även lyckas när det inte stämmer från början. Och min känsla för 2011 är fortsatt god. Vi är i början av en tuff, men i slutändan trevlig resa - tro mig...

april 2011

2010

I väntans tider!

Det är mörkare än någon annan tid på året. Natten dominerar och ljuset kommer från ljusstakar, tjejer med ljus i hår och adventsstjärnor. Vi väntar på att allt ska bli bättre, mysigare och ljusare. Det är Advent. 

Det är en konstig tid på året för oss svenska fotbollsälskare. Sportsändningarna domineras av ishockey, europafotboll och skidskytte. Allsvenskan 2010 känns gammalt nu och nästa fotbollsmatch som betyder något för svenska lag känns riktigt långt bort. Vi diskuterar (men inte riktigt på fullt allvar) om det är ok att Johan Wiland inte ska vara med på fotbollslandslagets januariturné och liknande. Inget känns riktigt angeläget. 

Vi väntar på transferfönstret om någon spelare ska försvinna. Vi väntar på någon enda liten nyhet från klubben (som just nu har ytterst lite att berätta). Vi väntar på jul och nya året.  

Vi väntar på ett nytt år med nya förväntningar på livet efter vinter och kyla. Vi väntar på gröna ytor att spela på. Vi längtar efter matcherna vi bryr oss om. Vi väntar mest hela tiden. Och längtar. 

Fast snart, kanske snabbare än du tror är det dags igen. Dags för sporten som betyder något - fotboll. Dags för allsvenskt spel på Arenan. Dags att hoppas, längta och tro på IF Elfsborgs nästa guld. Så i väntans tider önskar vi oss alla den allra bästa julklappen 2010: Vi ska bli svenska mästare 2011.
God Jul och Gott Nytt År!

december 2010

Ett något frustrerat TACK!

Tack Elfsborg, tack alla i och runt A-laget för 2010. Jag menar verkligen tack, fast även jag kan känna lite frustration över enstaka matcher och slutligt resultat i årets Allsvenska. Men ändå, vi blev fyra. Tack!

För tio år sedan hade en fjärdeplats känts som världens framgång, en stor succé värd att bygga vidare på. Idag känns det mest som om de stora förhoppningarna för 2010 föll över ända, alldeles för fort och på fel vis. För jag trodde så mycket på just detta år, känslan inför säsongen var ju kanon och det var dags för att åter visa Sverige hur bra Elfsborg är, en förening som är i grunden bra.

Fast idag är jag mer nöjd än jag varit tidigare i höst. Jag såg i sista matchen delar av den vilja som tidigare gett oss så många framgångar. Det fanns löpvillighet, det fanns lagkänsla, det fanns - trots en och annan felspark - inte den uppgivenhet som annars ibland synts ända upp på läktaren. Dets fanns en vilja att jobba för varandra och det fanns många av spelarna som aspirerade på ”matchens spelare”. Det gav slutligen en fjärdeplats, men framför allt gav det mig en tro på att detta lag verkligen vill fortsätta vinna. För det positiva, med det som våra tränare kallar för ett mellanår och det som jag kallar delvis misslyckande, är att det som inte har ihjäl en växer man av. Om vi kan lära av det som varit i år, blir ju 2011 lysande...

Naturligtvis finns krav på vissa förändringar inför 2011, men snälla; gör inga stora sådana. Jag gillar ju Elfsborgs långsiktighet när det gäller ekonomi och idrottsliga och föreningsmässiga mål. Men våga stå för detta långsiktiga nu och våga fortsätta bygga för framtiden. För stagnation vill vi inte ha.

Det är dags för nästa steg i föreningens utveckling, det är dags för inte bara nästa guld, utan för att visa resten av Sverige varför Elfsborgs filosofi slår ut kortsiktiga vinster med risk för framtida krasch. En fjärdeplats i år är bättre än vad vi egentligen tror, men nästa år bör vi vara än bättre. För visst finns inte bara potentialen till guld, utan även för ett lyckat år med gruppspel i Europa. Nu gäller det bara att skörda framgångarna mer tydligt.

Så vi sammanfattar nu med ett tack för det som var, men att vi vill bli än mer tacksamma nästa år. Eller hur?

november 2010

När det enkla blir svårt.

 Fotboll är jätteenkelt att begripa. Bollen ska in i mål bara. Det lag som gör mest mål vinner matchen. Den spelare som är bäst på att göra mål hyllas. Den som hindrar att andra laget gör mål ska hyllas lite den med. Vi är glada när vi vinner, sura när vi förlorar. Enkelt som en plätt faktiskt. Ändå är fotboll ofta svårt att förstå. Speciellt de gånger vi försöker förstå bättre...

 För det är när vi försöker begripa fotboll som det blir riktigt svårt. Hur vi enklast ska göra det där målet, eller hindra de andra från att göra samma sak. Om det bara varit en spelare i varje lag hade det säkert varit mycket enkelt, men vi har elva spelare, och sju till på bänken... och fler som inte platsar. Vem är det egentligen som är bäst på att göra mål? Är den spelaren ens på plan? Och hur mår tränaren, managern, fystränaren, agenterna, sportchefen och materialarn egentligen? Var bollen rätt pumpad? Och hade den rätt form? Den ”perfekta” bollen Jambulani, var den perfekt egentligen? Och när vi ändå frågar oss om fotboll måste vi även fråga domarna. Vad är det som händer på plan?

 Nä, fotboll är inte enkelt! Och absolut svårast tycker jag att det är när så kallade experter ska förklara. Med reservation för några få av dem gör experterna mig oftast förvirrad. Trianglar, yta, press på samma yta, balansspel eller tvåvägsspel, styrspel och sammanhållet defensivt anfall. Raka löpvägar eller snygga bågar. Det ska vara rättvänt, rätt sida på motståndare och rätt press i zon. Ha bollen mycket eller lite, men avsluta alla anfall så att du inte får vändning i mitt på plan och passa dig absolut för att förlora boll i uppspelsfas. Och ändliga varianter på hur bra en viss spelare är mot ett visst motstånd, på en viss grästyp eller under en viss del av säsongen.

 Någon mer än jag som undrar var bollen tog vägen? Jag förstår nog vikten av att ha rätt analys, rätt förståelse och rätt attityd på plan. Men hur kul är det? 

Jag tror att lusten till analys ofta dödar kärleken till spelet. Det är till exempel ett av skälen till att jag är så förtjust i Zlatan Imbrahimovic. När han spelar är känslan viktigare än någonting annat. Han hittar blixtsnabbt den där annorlunda lösningen och rätt ofta målet. Han är inte alltid bäst, men spelar på ett så naturligt sätt att bara en fotbollsälskare förstår. Han har tränat kopiösa mängder för att komma dit, men spelar idag intuitivt. Det är enkelt att njuta när Zlatan fungerar.

  Men tillbaka till experterna då. Jag tycker att det är dags att ta alla experter med en nypa salt, att vi inte ska sitta längre tid vid TV:n för analysen än för själva matchen. Det är dags att njuta i ett gyllene NU. Ett nu där du antingen spelar eller tittar på - live, direkt, på plats eller framför TV. Utan en massa ord som lägger sig som en dimridå över det vi egentligen älskar - fotboll och snygga mål. Där det bästa laget alltid vinner - för att bästa laget alltid gör flest mål.  När fotboll är enkelt... 

juli 2010

 

Glöm miljonerna!

 Det är alldeles för mycket siffror inom svensk och internationell fotboll. Oftast handlar det om miljoner kronor som någon fått, är värd eller är skyldig. Och väldigt många är direkt förblindade av glittret och avunden som kommer med de stora siffrorna.

 Förstå mig rätt, jag tror inte att vi kan vara utan pengar i idrott. Jag anser bara att fokus ligger för mycket på pengar och för lite på prestation. När en spelare eventuellt byter klubb är nummer ett alltid hur mycket såldes han för, hur mycket fick klubben han såldes från och hur stor lön får han eller hon i nya klubben. Svenska klubbar betygsätts ofta efter hur mycket pengar som omsätts, efter hur mycket arenan kostat eller hur stor skulden är. Och när värderingen av ett landslag dyker upp kan du ge dig sjutton på att det sammanlagda värdet i laget mäts i miljoner och miljarder.

 Jag är innerligen trött på detta fokus på pengar. Det som gör att alla andra insatser undervärderas och glöms bort. I Elfsborgs fall handlar vardagen oerhört mycket om ideellt arbete, om fotbollsideologi och långsiktiga visioner och om klubbkänsla. Ingen i klubbledningen glömmer bort att ekonomin är viktig för att nå målen, men pengarna är inte målet i sig. Och så är det i de allra flesta klubbar jag känner till. Ett och annat undantag finns väl...

 Jag tycker inte heller att det går att skylla på media. TV, radio och tidningar berättar bara om det alla andra snackar om. För vi har ALLA bländats av de pengar som fotbollen genererar.

 Men om inte annat så för bara en stund: Glöm miljonerna. Värdera spelet för spelets skull. Är spelaren bra? Är spelet snyggt? Är laget fotbollssmart? Är supportrarna kloka? Är fotboll kul? Närdå?

 Gå på lokal fotboll (nu när allsvenskan verkar ha glömt att det är sommar) och njut av närheten till spelet, spelarna och stämningen. Och jämför med VM: vem är kul att se? Vilket lag känns mest spännande? Och vilket lag är egentligen bäst (oavsett vem som vinner finalen)? Ha kul med fotboll och glöm miljonerna, åtminstone en stund!

juni 2010

Nu biter vi ihop!

 Tidigare än jag trodde kom de där onödiga motgångarna. Elfsborg har redan tappat massor av poäng och nu senast blev det alldeles för många mål i baken mot Göteborg. Nu om någonsin gäller det att bita ihop!

 Trots bra spel går det emot, trots spelövertag uteblir de viktiga målen och trots kanonspelare i truppen faller laget igenom. Onödig förlust mot Helsingborg, onödiga poängförluster mot både Gefle, Kalmar och Häcken, totalt onödigt många insläppta mål mot Blåvitt.

Bra lag vinner jämna matcher, sägs det. Bra lag har tur. Och bra lag tar poäng trots sämre spel. Så är det inte idag för Elfsborg och genast dyker hemska tankar upp om hur laget kanske inte räcker till i år. Och risken är nu stor för alldeles för många känslor och tankar som kan ställa till det än värre. För när huvudet tänker för mycket, vill alltför många ta snabba, drastiska beslut.

 Drastiska beslut vill jag absolut INTE. Ändra inget omedelbart. Håll på spelidén. Våga fortsätta spela och våga ihärdigt gå för vinst. Det finns alldeles för många exempel på ”Quick fixes” i fotbollsvärlden: ”Sparka tränaren, tillför en gubbe med idéer”. ”Ändra på spelidén och gå över till en annan svårförståelig nummerkombination”. Eller varför inte: ”måla Borås Arena gul, för tegelröd funkar ju inte...”.

Nej, nej, nej. Gör inget drastiskt än. Bit bara ihop. För det finns bara en vettig väg att gå. Samma väg som alla spelare känner till. Den du tar till när det svåra spelet inte vill sig. Gör om, spela enklare. Spela precis som förut, men gör de enklare passen först. Kämpa, och spela det enklaste spelet först, så att det sitter.

 Och som supporter gäller en sak: Bit ihop. Fortsätt hålla på laget. Gnäll inte. Våga tro. Och bit ihop. Nu behövs lagkänslan mer än någonsin. Stötta laget. Sjung ut ditt stöd. Och för guds skull: Bit ihop! 

april 2010

Medgångsupportrar är smarta!

 Var som jag, en äkta medgångssupporter. Det är praktiskt, enkelt och väldigt trivsamt! Vi skrattar, diskuterar vårt lag hjärtligt och vet alltid att nästa seger är nära.

 Medgångssupporter... sug på det sköna ordet. Känn hur det känns att hålla på laget som det går bra för, på laget som favoritskapet ligger på. Att hålla på laget som inte bara spelar bra fotboll, utan som oftast vinner och som mycket sällan gör en plattmatch.

 Att vara medgångssupporter är också mycket roligare än att vara motgångssupporter. Varje gång. Vinna är kanske inte allt, men allt är ju lättare när laget vinner. Och vinner inte laget så förlorar det i alla fall inte. I slutändan är det löjligt mycket roligare att diskutera om en fjärde eller tredjeplats i serien var tillräckligt bra, än att känna motgång. Iskall motgång som är förknippad med den ständiga risken att åka ur (om laget ens ligger i högsta serien). Att misslyckas kapitalt är aldrig kul, vilket motgångssupportrar är väl medvetna om. Motgångssupportrar har helt enkelt ett sämre liv.

 Tänkt efter själv. Hur kul är det egentligen att med entusiasm vifta med egna lagets flagga när motståndarna gör mål? Och mål igen. Och ditt lag gör... självmål. Hur kul är det att klappa händerna när motståndarna skrattande leker fotboll och ditt lag mest agerar rundningsmärken? Hur kul är det att skandera ”heja, heja” när ditt lags spelare mest hänger med huvudet, bara för att de i andra laget faktiskt är flera klasser bättre. Ja, känn efter ordentligt! Hur kul är det att hålla på till exempel Åtvidaberg? Som alla vet åker ur Allsvenskan i år? Med en säsong som kan sammanfattas med ”30 omgångar av förnedring”? Snacka om motgångssupporter.

 Nä, var som jag istället, en medgångssupporter. För så är det att hålla på Elfsborg. Vetskap om att vi håller på ett av Sveriges absolut bästa lag, med några av Sveriges bästa spelare i de egna färgerna. Kunskap om att Lennart Johanssons Pokal ständigt är inom räckhåll. Kanske måste jag erkänna att även jag en gång i tiden har varit motgångssupporter. För att jag hållit på Elfsborg, på den tiden som jag numera nästan glömt. Men det kommer aldrig att hända igen, detta att jag blir motgångssupporter. För idag är jag glad, elfsborgare och en utpräglad medgångssupporter! 

mars 2010

Börja om från början!

Det är dags att strunta i allt det gamla. Ingenting som varit spelar roll, vare sig du är besviken eller nöjd. Låt det som varit vara, instoppat i en garderob som du antagligen aldrig behöver titta in i igen. Det som var brilliant (eller kanske lite halvbra) 2009, är idag bara trist skåpmat. En gammal idé blir aldrig bra bara för att du klär den i nya kläder. Jag säger istället; börja om från noll och gör något bättre än någonsin förr!

 Många Elfsborgssupportrar har börjat bli lata, ta framgångarna för givna. Kommentarerna fanns där förra året mer än förr, kommentarer som liknar de från bortskämda 10-åringar. ”Varför vinner vi inte hela tiden?”, ”Varför gör laget inte massor av mål?”. Och ” Jag vill ha glass, mamma!”.

Och allt beror på en helt felaktig tro på allt som varit, på att Elfsborg alltid ska vara bäst i Sverige, bara vi ställer ut skorna på plan. Skrattretande. Vi som vunnit ett (1) mästerskap på mer än 60 år! Usch vad minnet är kort!

 Det krävs hårt arbete för att lyckas. Och det krävs viljan och kunskapen att förnya sig. Att börja om från noll igen. Passande är det då att vintern är här. Den om något pekar på nuvarande nolläget inom svensk fotboll. Minusgrader och ett snötäcke som ligger som en kall filt över allt. Ingen synlig aktivitet, ingen märkbar förändring, inget som händer. Sverige i ide, trots att fotbollssäsongen är i full gång ute i Europa.

 Men vintern är inget vakuum, en tid utan aktivitet. Nej, det händer massor som förhoppningsvis skapar bättre fotboll.  Personligen struntar jag högaktligen huruvida Elfsborg vinner eller förlorar en eller annan träningsmatch i Spanien eller annorstädes. Det som däremot är intressant är vad som händer inuti efter spelad träningsmatch. Inuti huvudet, inuti tränarstabens inre krets, inuti laget. Tror de på att det går att vinna? Tror de att det går att hitta en ny idé, ett nytt sätt att förhålla sig till spelet. När en spelare är skadad, fungerar laget så att andra fyller på? Klarar laget att spela många matcher? Och att låta fler än bara ett kärngäng spela? Är Elfsborg tillräckligt bra för SM-guld 2010?

 Hitills syns inte mycket av ett nytänk, men jag känner att det finns där. Det är fler unga i laget än på riktigt länge. En doft av kaxighet sprider sig runt de som arbetar i den inre kretsen, ofta kommer den från de nyare, yngre. Det känns lite oroligt, men samtidigt kul på ett sätt som jag inte känt på några år nu.  Vilja, kaxighet och målinriktad ambition. En nödvändig nystart som definitivt inte är grundad i gamla framgångar, utan snarare i gamla motgångar. Med vilja till revansch. För att göra något stort 2010. Det känns.... nytt!

 Jag säger högt och tydligt: Glöm ALLT som varit och hoppa på tåget mot det nya! Ta gärna med erfarenheten från förr, men inget annat. Börja om på noll och gör något så kul och bra att det förvånar oss. Vare sig du är spelare, föreningsmänniska eller enkel supporter. Börja om och visa vilja till nya, större segrar.

januari 2010

2009

   

Allsvenskan är bättre utan Hammarby!

 

Jag är innerligt trött på alla de som pratar om att Allsvenskan blir sämre eller att den till och med går under om Stockholmslag försvinner. Det är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli sant. Oavsett hur många gånger journalister, kommentatorer eller andra så kallade experter upprepar det. För det finns en enda princip som gäller: Sveriges bästa lag är med i Allsvenskan. De andra lagen är inte bra nog.

 Att ständigt säga att Allsvenskan blir sämre för att Mjällby eller Åtvidaberg går upp eller för att andra lag åker ut, är mer eller mindre att skjuta sig i egna foten (och då menar jag bildigt, för er som inte förstår). Mjällby är utan tvekan är riktigt bra lag som förtjänar sin plats i societeten, oavsett hur stor publik det laget har. Att Mjällby dessutom har en av Sveriges finaste, traditionsrika arenor, Strandvallen, kan väl inte vara fel för Allsvenskan?

Att också säga att Allsvenskan blir sämre för att storstadslag som Hammarby eller ÖIS åker ut är även det åt helsike. För troligtvis blir Allsvenskan bara bättre med dels bra lag nerifrån seriesystemet, dels lag som är hungriga och som tillför nya spelare och nytänk. Och dessutom är jag övertygad om att både ÖIS och Hammarby blir bättre av att börja om igen, med nya krafter.

 Jo, jag vet nog varför många använder fåniga argument som ”Stockholmslagen behövs”. Det handlar om publiksiffror och om ovilja från många journalister att åka längre bort en kväll för att bevaka fotboll. Och visst är det bra med Stockholmslagens publik, men det är faktiskt minst lika viktigt med fotboll för HELA landet.

Utmaningen att bli bättre, att alltid vilja vara bättre nästa säsong är själva grunden för utvecklingen av svensk fotboll. Jag vill faktiskt gå så långt att säga att en anledning till att Allsvenskan tappat i kvalitet gentemot andra europeiska serier beror på en alltför stor fokusering på att bevara det som varit. Utrymmet för nytänkande har varit för litet, med uttryck som ”bonnalag är inte bra för svensk fotboll”.

 Det spelar inte någon som helst roll varifrån nya idéer och nya influenser kommer till svensk fotboll. Huvudsaken är att de kommer. Och idag är det slående hur många journalister som nedvärderar det arbete som många ”mindre” klubbar lagt ner på just nytänk. Elfsborg är ett gyllene exempel på hur ett lag med från början relativt lite resurser sakta men säkert bygger från grunden, för att bli ett stabilt topplag. Kalmar är ett annat exempel, som även de tagit fram flera svenska toppspelare genom genuint och ”bonnigt” tänk. Att tycka att vare sig Mjällby eller Åtvidaberg skulle höra hemma i Allsvenskan, på grund av att de drar färre publik är att göra sig själv historielös. Det är inte antalet personer på läktaren som avgör om det spelas bra fotboll eller inte.

  Och Allsvenskan kommer inte gå under, bli sämre eller få fram färre bra svenska spelare 2010. Tvärtom! Allsvenskan går en gyllene tid tillmötes, med nya lag och nya idéer. De med nya idéer är oftast de som får fram bästa lagen. Och de som har bästa lagen får vara med i Allsvenskan. Och till det gänget hör vare sig Hammarby eller ÖIS. Och Djurgården fick kämpa för att göra det. Precis som det ska vara. 

november 2009

Snart är det slut!

 Den här tiden på året är det som värst. Snart är det feeeeem (5) låååånga månader av bara ingenting som väntar. För snart är svenska fotbollssäsongen över.

 För visst finns hoppet om SM-guld kvar för Elfsborg och det är spännande som bara den, men sedan? Allsvenskan tar slut och med den Elfsborgs seriespel för en alldeles för lång tid framåt. Och alla annan intressant fotboll här hemma är det över med också. Inte kan du gå ner på lokala planer, för att se småtjejer eller småkillar kämpa om bollen. Inte kan du se egna A-laget kämpa i division tre, fyra, fem... För att göra det hela mer trist är det över även för A-landslaget, en vinter av kanske skön förväntan inför svenskt deltagande i spännande Sydafrika-VM blev det INTE. Den möjligheten försvann innan det ens blev vinter. Nä, för Sverige förmår inte göra mål på Danmark. ”Välkommen” vintern!

 Inte heller blir det något Elfsborgsspel i någon typ av kommersiellt svårt motiverad nordisk liga. Ingenting innan dess att vårsäsong och blomknopparna börjar brista. Visst gör det ont...  Det är klart, Barcelona och Real Madrid, Champions League och La Liga. Premier league osv finns ju. Men det är inte samma sak! Ishockey finns ju och basket. Kul sporter, kul tidsfördriv. Och så finns ju stickning, lösa sudoku eller börja fundera på julpynt...

 Aaaaaah, säsongen är över! Och med den försvinner hoppet och lusten... Tänk om man bara fick gå i ide, och vakna lagom till Allsvenskan igen. Fast... det är klart. Snart börjar snacket om nya spelare. Om klubbens målsättning. Om gräs eller konstgräs är bäst. Snart kanske det kommer igång igen. Vi kan väl göra en överenskommelse typ denna:

 Fram till jul kan vi nöja oss med utländsk, internationell fotboll. Så firar vi jul och nyår med familjen och kompisarna. Sen kan stora längtan börja på allvar. Vi börjar snacka laguppställningar i januari, undrar om Haglund kan jobbet eller inte i februari och funderar på vilken placering förutom etta som duger 2010 så sent som i mars. Vi tittar fortfarande på internationell fotboll på TV under hela början av 2010 och vi börjar upptiningen med någon hopknopad turnering på senvinter, tidig vår.

 Vi vill ju inte vara utan fotboll och vill inte vara utan Elfsborgs allvarsamma lek på plan så länge som fem månader. Men vi måste. Så börja planera för vintersäsong du med! Och i slutet av mars ses vi på Arenan igen.

 På med dunjacka och snöskor och bit ihop bara!

oktober 2009

De flesta har ingen, han har hundra.

 Jag kommer ihåg tre ynglingar med skosnöre runt huvudet för att hålla hårtestarna borta. Anders, Fredrik och Tobias. Vilja, men med lite väl lite muskler kanske. Anders stod för de snygga passningarna, Fredrik för de långa, djupa löpningarna och Tobias för de bryska brytningarna. En kul tid då i mitten av 90-talet. Och så växte pojkarna till sig. Alla har gjort väl ifrån sig, alla tre har de blivit proffs i andra länder.

 Och jag kommer väl ihåg Ralfs Edströms krav i sportradion då i slutet på 90-talet: ”Han måste få spela i landslaget, hans tid är här nu”, syftandes på den första av de tre som blev ordinarie i Elfsborgs A-lag. Så blev det, trots en massa tjafs under tiden är det Anders som spelat mest de senaste tio åren i landslaget.

 Tänk vad mycket vatten det runnit i Viskan sedan dess. Trots frånvaron från svenska seriespelet under fyra år, har Anders nu sammanlagt spelat 250 seriematcher för Elfsborg. Varav 200 i Allsvenskan.

Låt se, det går numera 30 matcher på en säsong, minus skador, minus utlandstjänst, minus annat som gör att han inte spelat varje match. Det blir… en massa år det. För Elfsborg.

 Och hundra landskamper, det är ju rätt många år det med. 10 stycken faktiskt. Tiden går. Men egentligen är det inte så länge för den som gjort 100 landskamper. Det blir ju ganska exakt 10 stycken per år. I år spelar landslaget till exempel 12 eller möjligtvis 14 landskamper. Det måste innebära att Anders spelat i de flesta landskamperna de senaste 10 åren. Det var som sjutton (nä, hundra, menar jag…)!

 Tänk att det fortfarande finns de som ifrågasätter Anders närvaro i landslaget. Fast det kanske hör till – detta snack och tjafs och diskuterande fram och tillbaka. Fotbollssnacket.

 100 landskamper ändå. Och de flesta från start. Ståendes där i linje inför matchen, framför den förväntansfulla publiken, på stora och mindre arenor. Nationalsången spelas, kameran passerar förbi, stannar och visar ett mestadels sammanbitet ansikte. Anders i blågult. 100 gånger. Lite kult är det.

 De andra då? Jo, Fredrik han är utlånad till något norskt lag och har haft sin gyllene tid. En kul kille Bella, med fina meriter – men aldrig någon större lycka i A-landslaget.

Tobias, kan nog ha en massa mer att ge, men skadeeländet drabbar i hans fall just den där landskampsstatistiken. Det blir nog aldrig 100 för Tobbe.

 Anders är den sjätte spelaren i historien som spelat 100 A-landskamper för Sverige. Snart blir det nog en sjunde spelare över hundra. Men att det skulle bli en flock spelare i det gänget är inte troligt. Så Anders tillhör och kommer länge tillhöra en exklusiv skara. 100-klubben.

 Idag är jubilaren bara 33 år, men ser kanske slutet på karriären inte så långt bort i tiden. Fortfarande finns fler matcher att spela, fler titlar att kämpa för. För Sverige och för Elfsborg. Men när väl Anders till slut lägger skorna på hyllan finns det en sak jag verkligen, innerligen, hjärtligen unnar honom. Äran av att ha fått representera Sverige 100 gånger. Få förunnat, alla värda det.

 Anders Svensson! … Jag ställer mig upp, tar av mig hatten, bugar och hurrar. Hundrafalt!

september 2009

Borta bra, men hemma spelar Elfsborg

 Vi är rätt många numera, som försöker hålla oss uppdaterade med Elfsborg och klubbens resultat. Oavsett var i världen vi finns. Något som genom åren inte varit helt enkelt. Det var inte bättre förr...

 Det är skönt att sommaren i princip är över - att vi går tillbaka till mer normala rutiner. För sommaren är en tid som försvårar supporterskapet. Precis som när man arbetar utomlands med resor till mer eller mindre gudsförgätna platser.

 Så länge jag minns har jag hållit reda på hur det går för Elfsborg, oavsett avstånd till Borås, Sverige eller Europa. Ibland har det varit övermäktigt svårt, till exempel i USA på 70-talet, eller på Öland för två veckor sedan. Men för den som verkligen vill veta, finns det sätt...

 På 7o-talet var det som svårast för mig. 79/80 var jag på utlandstjänstgöring på turistön Cypern, med tidningar (om det fanns några alls) som alltid var minst tre dagar gamla. Med TT-telegram som var minst sagt sparsamma med information. Och med knastriga telefonledningar där man knappast hade tid för favoritlagets resultat mellan alla ”saknar er”, ”hur har ni det där hemma” och ”vad sa du?!”

Att ha koll på Elfsborg och varför laget kom trea 1979 var minst sagt knöligt.

 För att inte prata om hela året i USA 76-77. Jag visste inte om laget klarat sig kvar eller åkt ur 76 och 77 hade jag ingen aning om att det gick så bra som det gick. Jag visste verkligen inte, eftersom jag inte såg en svensk tidning på över ett år. Synd eftersom 77 var ett av de bästa åren IFEs historia med ett stort silver.

 USA förresten, var där nu i somras igen och det är märkligt hur svårt det är med kulturkrockarna. Det är högsäsong för en av världens mest tråkiga sporter: baseboll. Hundratal av artiklar i alla tidningar analyserar allt mellan himmel och home runs. Men texter om Allsvenskan? Trodde du, va?

Som tur är dagens kommunikationer och media något annat än för trettio år sedan. Varje dag kan du logga in på nätet och så vet du hur det gick här hemma på några sekunder när. Tidskillnaden är lite knölig, men webbsändningar fungerar faktiskt i glesbygden i norra Michigan.

 Tiden i Bosnien var värre, trots att vi nu skriver 96/97. Värre för att det handlade om ett formidabelt triumftåg för Elfsborg – som jag inte kunde delta i på nära håll. Efter seriesegern i div 1 södra försökte jag i hela två veckor att få ner en hyfsat stort klubbmärke att sätta på vår bataljonsstab i Tuzla. Väl på plats blev både hyllningarna och andra positiva kommentar legio. Förvånansvärt många tyckte att det var gott att ett av Allsvenskas klassiska lag återvänt hem.

När sedan de tre första matcherna vid återkomsten till Allsvenskan blev en succé gjorde det hela enklare. Men det fick jag återigen följa på avstånd - jag såg inte en match på över ett år...

 Som sagt, i USA går det numera att följa Elfsborgs framfart alldeles utmärkt, värre är det på Öland. Var där för bara två veckor sedan, på en slags semester från stora USA-äventyret. Vi tog in i en liten stuga på norra Öland. Avkopplande, ja - men definitivt inte uppkopplat. Försökte med allt från modem, mobil och trådlöst. Nä, där blev räddningen en kort snutt på TVsporten. Och det var inte så kul när Kalmar behagar vinna och de flesta på Öland håller på... Kalmar.

 Borta bra? Jojo, det har varit en bra sommar. Men att inte ha någon att prata Elfsborg med tär lite på psyket. Det är uppenbart att det är Borås Arena som är hemma. Skönt att semestern är slut! 

augusti 2009

En doft av fotboll

 Det är lite rått i luften, på gräsmattan ligger daggen silvrigt utslängd. En och annan småfågel kvittrar i fjärran, i övrigt är det märkvärdigt tyst.

Kliver in med vördnadsfullt korta och något morgontrötta, stela ben. Fäller ner det gula sätet och sätter mig. Det är friskt att andas. Även om solen gassar på och det säkert snart är hett, är det just nu lätt att dra ner den syrerika luften i lungorna. Och jag andas ut. Njuter.

 Öppnar min väska, tar fram påsen med skorna. Vänder på dem och tar bort en liten jordrest från sist. Vrider och tänjer på lädret, känner smidigheten när jag får ta i ordentligt för att dra på mig skorna. Fingrarna är lite stela och snörena hårda. Det krävs lite extra kraft att knyta tillräckligt hårt, efter det vanliga varvet med snörena under sulan.

 Ställer mig sakta upp. Sträcker på kroppen och vrider på fötterna. Några korta, tänjande steg för att känna att skorna sitter perfekt. Som en slags tight sittande rustning på fötterna. Skönt.

 - Hej! De andra börja sakta troppa in. Och tystnaden är bruten.

 Jag springer lätt ut på planen, sätter mig på huk och känner över de konstgjorda stråna. Sticker ner fingertopparna i de små gröna plastkornen. Mjukt och fuktigt och svalt. Jag hoppar upp och börjar de sedvanliga löpningarna på tvären. Långsamt först, stelheten måste bort. Ökar sakta farten. Börjar vrida på leder och kropp. Höjda knän, sneda löpsteg, leda ut fötterna. Värmen kommer sakta.

 Hämtar en boll. Lagom hårt pumpad, yta som hårt spänd hud. Sömmarna släta.

En tå, en häl, sidan av foten. Bollen följer och tre lätta tillslag känns... spänstigt. Passning, tillslag bredsida. Bollen sticker rakt, gräset stänker lite. Smällen i foten vid tillslaget stämmer upp i kroppen. Redo. Fler passningar i en fyrkant. Fler hej. Förväntan stiger. Tonen höjs.

 - Börjar vi eller? Frågan med oavvisligt kravs ställs.

 Illgröna, tunna västar delas ut. Räknar. Åtta mot åtta är lagom. Hoppar några gånger upp och ner. Varm, smidig kropp vill börja springa. Jag har en smak av förväntan i munnen. Solen stiger. Snart är det varmt, i kroppen och på plan. Dricker en kort klunk, slänger flaskan snett bakom målet. Av med överdragströjan, på med västen. Morgonluften är sval mot armarna, men också ljuvligt skön. Det luktar sommar. Med en doft av fotboll.

 - OK?

 Då kör vi...

juni 2009

Ingen hjärngympa precis...

 Det är egentligen väldigt enkelt: Det lag som gör flest mål vinner. Alla gillar en vinnare. Men det finns tyvärr fler fotbollssanningar. Typ:

Fotbollssupportrar måste inte ha någon hjärna. Många så kallade fans har ingen hjärna.

 Jojo, så här långt under säsongen har Elfsborg fler vinster än förluster. Det ser bra ut. Att gå på fotboll är alltid lättare när det egna laget vinner.

Fast, det är ändå lite sisådär med årets säsong. Och onödigt trist. Det har med annat än själva spelet att göra. Enkla sanningar som jag tror att alla förstår – även en och annan pubertal, halvt hjärndöd så kallat fan. Jo, själva kallar de sig visst supportrar.

  Sanning: Fotboll är kul. Elfsborg ska vinna. Inte sant: Alla som håller på ett annat lag är idioter!

 Verkligen sant: Elfsborg var bäst i premiären mot Hammarby. Elfsborg fick bara oavgjort. Även Hammarby fick oavgjort. Jag fick öl över hela ryggen. Falsk uppfattning: Jag borde slå någon på käften för det!

 Mera sant: Elfsborg gillar jag bäst. 4-0 mot Halmstad var i underkant. Elfsborg borde bli svenska mästare 2009. Elfsborg borde vinna Champions League 2010 (fast det är kanske inte så troligt...). Osant: Alla som håller på Blåvitt borde få spö.

 Utan tvekan sant: Elfsborg slog IFK. Och gjorde två fina mål. Jag var glad. Någon skrek mig i örat efter en fylla på folköl. Jag klagade, bad honom tagga ner. Han snackade bakom min rygg där jag stod med min 11årige son. Jag vände mig om och sa vad jag tyckte om det. Han dröp av med sina kompisar. Osant: Killen vet något om fotboll.

 Sammanfattande sanningar: Jag tycker om Elfsborg. Men om inte Elfsborg vinner, kan jag tänka mig att något annat lag vinner, bara de är bättre! Bästa laget ska alltid vinna.

Ibland är en väl-timad passning betydligt snyggare än ett mål. Fast det lag som gjort flest mål vinner alltid. Jag vill att Elfsborg gör flest mål och snyggast passningar. Jag vill att Elfsborg ska vinna. Alltid. Det är oftast kul att gå på fotboll.

 Sammanfattande osanningar: Konstiga varelser av manligt kön som inte tål öl, vet allt om fotboll. Öl fungerar också som kastvapen. Slagsmål avgör vilket lag som är bäst. Skrikande fans som hävdar att IFK ska hatas av kropp och själ får säkert Nobels fredspris.

 Extrasanningar: Familjer med mindre barn trivs inte i en hatfylld atmosfär... Pappor med 11-åriga söner vill också gå på fotboll. Snart slutar jag ta med sonen på fotboll.

Jag älskar verkligen fotboll, men ogillar fotbollsförstörare.

 OBS! Partsinlaga. Inte nödvändigt att alla tycker som jag. OK?  Jag lovar att inte slåss för den åsiktens skull... 

maj 2009

Tänk att få ha så kul!

 Fotboll är väl ett av de bästa ting som finns i livet. En underbar fritidssysselsättning, oavsett om du är på plan eller tittar på. För mig ger fotboll mycket; engagemang, underhållning, träning och så vidare.

 En spelare som har kul på plan är bättre, åskådare som har kul har det bättre – enkelt eller hur. För fotboll är en lek, oavsett om det handlar om spel hemmavid på grusplan, eller allvarlig match om mästerskapet.

 Min fru är inte intresserad av spelet, av idén eller av fotboll på något vis. Hon har inte kul vid sidan av plan och jag tänker aldrig tvinga henne. Det vore inte kul...

 Min äldste son spelar fotboll i P98 och fick några jättesmällar i huvudet senaste träningen. Den ena smällen kom när en annan spelare missbedömde ett skott och sonen fick en ”bombare” rätt i skallen, helt oförberedd på det. Han blev jätteledsen. Men han ville fortsätta träna ändå.  Han ville inte svika killarna, sa han.

När vi sedan kom hem blev det en hel del tröstande och jag var till slut tvungen att fråga om han ville spela fotboll i fortsättningen – om han tyckte att det var värt det.

Han svarade att han allt var lite rädd, men ändå gärna ville. Varför?

”Det är kul, pappa!”

Lite rörd blev jag allt...

 Smällar får du, både som spelare och som åskådare. Laget vinner ju inte jämt och hur kul är det att hålla på laget som inte alltid presterar? Och för spelare finns en massa möjliga motgångar. Flytet är borta, du blir skadad eller så är det irritation i gänget, bara som exempel. Hur väl du ändå lyckas beror på hur kul du kan ha. Minnet av den goda känslan håller liksom hoppet vid liv. Ibland måste man kämpa nu för att få kul sedan. Tänk bara på Elfsborg och att det tog 45 år för att laget skulle vinna SM igen...

 Som åskådare måste man också uppskatta allt som är bra på plan.

I premiärmatchen mot Hammarby kunde jag se Hammarbys snygga ledningsmål. Vackert, men naturligtvis också irriterande. Fel lag!!!

Fast det var kul att jag också i samma match fick se det sköna i att Elfsborg aldrig gav upp, hur laget fullständigt tröttade ut Hammarby. Vi var värda en seger i den matchen.

 För den som inte kan ha kul där på Arenan, kanske dags att fundera om. Tänk smartare och gläd dig över det goda du ser – hos Elfsborg och hos bortalaget.

Peppa ditt lag till att bli bättre, positiva vibbar på läktaren ger sköna känslor och bättre spelare på plan.

 Att ha kul när man går på fotboll handlar lika mycket om att ge som att få.

För fotboll är en lek. Det ska vara kul. Det är liksom meningen. 

april 2009

Det gäller att hålla på!                     

 Jo så är det, det är en bra taktik att både hålla på och att hålla på! (Skillnaden ligger i hur du betonar – betona hålla och det handlar om känslan för laget, betona på och det handlar om att inte ge upp.)

 Själv har jag hållit på Elfsborg sedan någon gång på 60-talet, jag är född i Uppsala och flyttade med familjen till Borås 1964. Jag har alltså aldrig tidigare (före 2006) fått uppleva Elfsborg som svenska mästare. Men jag har hållit på.

 Under min tid som journalist har jag däremot bevakat Elfsborg en hel del sedan mitten av 90-talet och det är idag stor skillnad på det lag som låg i ettan fram till 1996 och dagens Elfsborg. Som journalist ska du vara oberoende, för att kunna berätta både om upp och ner. Även om du håller på laget du ska bevaka. En inte alltid så rolig uppgift. Elfsborg har bjudit på blandade upplevelser, mycket blandat och en hel del ner. Elfsborg har liksom hållit på.

 Sedan hände något speciellt i klubben. Resan började med dålig ekonomi och dålig klubbkänsla då på mitten av 90-talet. Några personer tröttnade på den dåliga ekonomin och la grunden för tanken: ”det går inte om vi inte drar åt samma håll och det går inte med minus i kassan”. Inte en enkel resa, för en klubb som numera är äldre än 100 år. Men Elfsborg har hållit på.

 Denna grund la också bra grogrund för de människor som idag har gett stadga åt klubben. Ekonomiskt, sportsligt och känslomässigt. För det räcker inte bara med att hålla på, man måste också hålla på! Och hålla på och hålla på. Utåt syns detta idag med en stringent linje i vilka spelare Elfsborg väljer att försöka få till klubben. De ska liksom passa in i tänket: sportsligt, ekonomiskt och känslomässigt. Första riktigt synliga tecknet på idén med att hålla på var ingen spelare utan dagens tränarpar. Det var ingen kort och enkel process att få hit dem. Man kan säga att Elfsborg höll på ett tag.

Och dagens spelidé, den har tagit en hel del tid att sätta. Magnus och Peter och Gert med flera har hållit på. Det de trott på tog det flera år att få fason på. Och klubbens ansvariga trodde på det. Klubben vågade hålla på.

 Jo, Arena och drömvärvningar och allt det där är viktigt, men framgången kommer till den som håller på. Tryggheten i spelet kommer till den som vågar hålla på.

Och vi andra – som håller på Elfsborg – tror numera att det vi håller på, nog kan hålla på, ett tag till… 

februari 2009