7 december 2017

Våga bli influerad.

Skärmdump ceciliafolkesson.se
Tänkte dela med mig av några webbplatser/bloggar och hemsidor som är goda uppslagsplatser för mig själv, både yrkesmässigt och mer personligt. Först ut kommer en vän och före detta arbetskamrat...

1. Cecilia arbetade jag med under ett par år på reklambyrå. En kunnig och bestämd tjej, med smarta idéer och lösningar på mat och hälsa. Och resor. Är allt lite avundsjuk på hennes kopplingar till Bali, dit hon reser någon gång om året (med eller utan barn). Hennes recept på både mat och annat är lockande.
Rekommenderas varmt. Klicka här för att komma till ceciliafolkesson.se

2. I det löst sammanhållna blogggrupperingen "Bloggare som hjälper varandra" finns många bra bloggare, med tips om det ena och andra. Bara för att välja någon - en som ibland gör mig lätt generad, men framför allt informerad är Charlotte Cronquist och hennes blogg Lust och liv. Charlotte kallar sig kärlekskrigare och ger handfasta tips om kvinnors njutning och självkänsla. Allt grundat i kunskap som du kanske inte har tidigare. Vågar du läsa hennes blogg? Klicka.


3. Har skrivit ett par kurser för mikrokurs-sajten Daily bits of. Har kan du få kunskap i mycket lättsmälta doser. Antingen lite varje dag via e-post, app eller messenger. Det finns kurser utan kostnad i allt mellan psykologi, städning och gatufoto (ja just det - min kurs).
Numera finns även kurser mot kostnad, men varför inte först leta upp och testa något som ger nya insikter. Klicka här och titta efter.

4. Är ju hyfsat språkintresserad - arbetar med texter, kommunikation och mellanmänsklig förståelse dagligen. En av mina viktigaste källor är Språkrådet och deras Frågelådan. Där kan du få svar på det du länge funderat på när det gäller språk. Det bästa är att om de inte redan tidigare svarat på frågan du tänker på, så är de alerta och tar reda på och svarar inom någon dag. Finns på nätet (klicka) men även på Twitter (klicka)

6 december 2017

Mobil ♥ jul = konsumtion.

Läste lite i en kvartalsrapport om e-handel inför julen. Och mellan raderna kan en förstå att utan mobil, ingen jul. För så mycket använder vi mobilen i det dagliga konsumerandet, så att konsumtionens stora högtid julen inte skulle bli av utan mobilen.

"Mobilen kommer att vara en trogen följeslagare under årets julhandel för mer än varannan julklappskonsument. Först och främst kommer mobilen att användas till att jämföra priser i olika butiker. Detta pekar på ett intressant konsumentbeteende där de fysiska butikerna sannolikt i realtid kommer att vara utsatta för priskonkurrens från e-handeln. Exempelvis kan en konsument som hittar en vara i en butik på stan direkt ta upp sin mobil och se om varan går att hitta till ett bättre pris online". Ur PostNords e-barometer Q3 2017

Ur PostNords e-barometer Q3 2017

Ja, vissa fakta i diagrammet ovanför är intressanta, som att till exempel var 20:e tillfrågad inte ens har en mobil. Fast då ska en komma ihåg att det i första hand gäller äldre personer och de är inte de som konsumerar speciellt mycket i dagens Sverige (eller någon annan stans i världen).

Tidsoptimister
En annan sak som finns att läsa i ovan nämnda rapport är att dagens unga konsumenter (och speciellt de som använder sina mobila enheter mycket) även är tidsoptimister. Citat:

Det tar trots allt någon eller några dagar att få sitt paket inför jul. Så om du väntar något stort från dina barn, kanske du kan förvänta dig att få julklappen något sent i år?
Läsa mer? Klicka här.

5 december 2017

Att kunna dansa. Automatiskt.

Många (kanske de allra flesta) som jag känner gillar att dansa. Men trots det är det få som gör det. Jag tror att det handlar om något så enkelt att du lätt hamnar i en otrygghet med dans. Att du är ytterst medveten om att när du dansar syns det att du kanske är mindre van. Och då vågar du inte dansa så mycket att du blir van (eller trygg) och avstår istället.

Och i grund och botten handlar det om något som jag gärna kallar kompetenstrappan. Som i sin tur kan appliceras på mycket kunskap och framför allt förmågor. För det är i hur lätt det är att omsätta sin egen kunskap som ett av de största hindren att ta till sig kunskap finns. Så här ligger det till:

Omedveten inkompetens. Det första steget på kompetenstrappan. Där du gör saker utan att du fördjupat i hur eller varför, när du till exempel åker skidor, springer, skriver, pratar i radio eller liknande, utan kunskap. Och du har då inte heller vetskap/kännedom om denna inkompetens.

Medveten inkompetens. En dag blir du plötsligt medveten om det du gör, kanske åker du skidor och ser någon annan som gör det så mycket bättre. Detta kunskapssteg är när du medvetet är okunnig. Du känner och förstår att det går att lära sig något så mycket bättre. 

Medveten kompetens. Detta är det jobbigaste av kompetensstegen, när du gått en kurs eller liknande och försöker tillämpa din kunskap. Kunskapen är inte automatiserad i dig, så du måste tänka på varje steg och därför misslyckas du ofta. 
Att du samtidigt är medveten om alla dina misstag gör inte saken enklare, snarare jobbigare. För att komma förbi detta steg måste du träna. Som till exempel med dans. Träna på att göra det många gånger och så en dag...

Omedveten kompetens. Det som varje idrottare eller militär kallar för sitt kroppsminne. Eller ja, den termen går att överföra på allt. När den som skriver inte behöver titta på tangenterna hela tiden, utan det går automatiskt. Om du kan cykla är du oftast i detta skede. Du behöver inte tänka på hur du gör och kan därför cykla och kanske se dig omkring samtidigt?  Då är du omedveten, men samtidigt kompetent.


Läsa mer om vad jag gör i jobbet. Eller få hjälp i dina texter? Titta in på min professionella sida Novik Media & Kommunikation. Klicka här.

24 november 2017

Spaning: IKEA flyttar.

Har tidigare berättat att de allra flesta som teknikspanar tror att antalet bilar kommer att minska. Detta eftersom bilar dels blir självkörande, dels bilägandet blir mindre attraktivt ekonomiskt. Då kommer nästa stora nästa effekt av detta. Nämligen att jättevaruhusen flyttar in till stan. Och slutar att vara jätte-...

Idag har redan Ikea etablerat en popup-affär i centrala Stockholm (klicka och läs). Visserligen med bara köksvaror, men ändå. Det visar lite hur viktigt det är att för stadsbor att slippa åka ut till de stora köpcentra som kräver bil med mera.
Skärmdump Market.se

Och Ikea i Bäckebol/Göteborg tror sig veta att nästan 35 % av alla kunder reser kollektivt. Varför? Jo dels för att det finns bra förbindelse och lämplig hållplats, dels för att färre i storstäderna äger egen bil.

Men nästa steg blir mer drastiskt. För inom en relativt snar framtid är behovet att de stora köpcentra inte alls lika stort. När dessutom smarta lösningar för autonoma transporter och leveranser kommer, kommer de stora kedjorna som IKEA, Coop, Mediamarkt, Netonnet och allt vad de heter vara tvungna att tänka om. Om det (i alla fall i de större städerna) blir allt färre som inte har egen bil och som börjar använda autonoma transporter, kan ju även allt körande med möbelpaketen bli enklare om säljande företag även tar hand om det.

Leverans till bilen
Jag förutspår mindre butiker, som mest är till för att du ska få känna på de större varorna, kanske genom VR-glasögon och hologram. Och så behövs inte längre jättestora lokaler för alla fysiska möbler, då en "digital yta" kan visa mycket mer än bara en möbelgrupp.
Dessutom finns redan idag system där leverantörer kan leverera varor direkt till bakluckan i din bil. Till exempel har Volvo redan ett sådant system igång. Här kan du läsa mer om Volvo in-car delivery. Jag tror också att framtidens bostadsdesigner måste hitta system för att leverantörer ska kunna leverera direkt till din bostad, utan att du eller någon annan är hemma.

Det finns även stora ekonomiska vinster för företagen. De behövs fortfarande större lagerlokaler, men med nya smarta logistiksystem måste inte varorna finnas och hämtas av kunden själv. Att titta och känna på varan på ett mindre ställe och sedan få den levererad hem gör det enklare, billigare och framför allt snabbare för både kund och leverantör. Detta öppnar också för flera servicenischade företag som till exempel leverans/avhämtning, möbelmontering och dylikt.

Köpcentrumens död
Så när vi väl fårr autonoma transporter i större och säkra system, så flyttar troligtvis Ikea in till stan. Och de flesta andra affärskedjor gör samma sak. Köpcentra har ingen större framtid, i alla fall inte för bara shopping. Det blir i framtiden fler centrala, men mindre butiker helt enkelt.


Läs mer om förändringen i bilägandet och mängden trafik inne i städerna här (klicka).

23 november 2017

Giv akt!

Märkligt detta hur tiden går. Att det i år är 40 år sedan jag kom hem från USA första gången, hur det är 30 år sedan jag började på Journalisthögskolan och bara 20 år sedan vi kom hem från Bosnien. Och så allt det andra jag hunnit med. #tbt #tillbakablickstorsdag

Jag deltog i utlandsmission första gången vintern 1979-80, på Cypern. Jag var där i rollen jag utbildats för i lumpen, Kvartermästare (underhållsbefäl). 
Så här en gammal bild från vaktavlösningen framför huvudbyggnaden på 2 skyttekompaniets camp - Camp Polar i Athienou. 
Ja, den unge (och något späde) mannen med inre befäl-brickan runt halsen är undertecknad. För ganska exakt 38 år sedan. Tiden går.

Ett annat minne från tiden på Cypern kan du läsa om här. Om när observationsplats S-37 blåste ner och jag fick en liten present från pionjärerna...

18 november 2017

Höststämning i Borås.

Efter att jag publicerat (och börjat sälja) min spårvagn i Göteborg, kom uppmaningar om att fota liknande i Borås (min uppväxtstad). Har börjat planera var en sådan bild kan tas osv. Och häromdagen var det ju perfekt väder - dis, och grått.

Så... Kommit in i höststämningen än? Börjat längta efter snö? Eller mest som jag, efter vårens grönska?
Jim Dines Pinocchio

Gustav Adolfskyrkan

Gustav II Adolf begrundar rådhuset

Västra ändan av Gågatan,
Knallen i förgrunden

Östra ändan av Gågatan,
riktning järnvägsstationen

När jag var liten sa vi alltid:
"Bäst med Borås? Tåget härifrån..."

16 november 2017

Tillbaka till Paris.

Om en dryg vecka får jag min julklapp från frun. En gemensam resa till Paris, där vi bland annat hälsar på kamraten Ella. Storstäder är speciella, med människor som en själv, fast många fler.
Har många favoriter när det gäller städer, Paris står nästan högst. #tbt #tillbakablickstorsdag
En dag tidig höst, 2010

Vad vi ska göra? Ingen aning, men det blir bra. Vi vet ju att få bra dryck och god mat. Och så några vänner att hälsa på. En och annan bild kanske jag tar (även om gatufoto i Frankrike kan vara lite knöligt). Eventuellt någon bra utställning.
Men mest åker vi dit för att känna på't. Och för min del, prata lite franska. Och höra:


Bienvenue à Paris, mes amis!

11 november 2017

Alla dessa lögner. När slutar de?

Rätt trött nu. På lögnerna som far omkring och förgiftar vår värld. Oavsett om de är medvetna eller lagom  omedvetna. För att allt i vår värld är ok är inte sant. Och att vi gemensamt inte vetat det är lika osant. Likaså att det är svårt att åtgärda problemen.

Innan någon får rascha (göteborgska, ungefär "mentalt utslag")  vill jag direkt säga att Sverige antagligen är ett av de absolut bästa länderna i världen att leva, verka och dö i. Det har både vetenskapliga undersökningar och andra enkäter visat. Men...

1. Att kvinnor trakasseras på grund av sitt kön, är en kunskap jag haft i nästan hela mitt liv. Det räcker med att prata nära med en tjej på tu man hand. Om du bara har goda vänner som är tjejer och de litar på dig berättar de avskyvärda grejer som killar gjort och gör. Kunskapen om trakasserierna är inte nya. Den som säger det är mer eller mindre blind.
Sedan tror jag att det är jättebra med #metoo, det visar på omfattningen och djupet av detta samhällsproblem. Och nästa fråga väcks: Vad gör vi åt det? Och: Vi ska väl göra något åt det?

2. Att människor trakasseras av andra med makt är inget nytt. Jag arbetade med teater i första delen av mitt yrkesliv. Jag må ha varit blåögd med mina ljuva teaterdrömmar, men problemen med stjärnor som utnyttjar sin ställning och utnyttjar andra, fanns redan då på 80-talet. Och ledningar och chefer inte bara visste om det, de deltog. Att folk inte visste, eller förstod omfattningen är en lögn. Så varför är folk förvånande nu? Och vad görs det åt det? Och tror du verkligen att kultursektorn är ända området detta försigår på?

3. Alla "tycker" att det är viktigt att barn och vuxna med behov av extra stöd och ska få det. Ändå dras assistenthjälpen in. För att det kostar mycket. Men att LSS har haft stigande kostnader (mycket kraftigt stigande kostnader ganska länge nu) är ingen nyhet. Försäkringskassan har länge varnat för detta. Regeringarna och alla politiker av skilda kulörer har vetat om det. Föräldrar och de drabbade har vetat om det. Men först nu görs något, och då halvhjärtat?
Alltså. Om det finns ett problem (behov av hjälp, men det kostar) är det väl ändå vårt gemensamma ansvar i allmänhet och politikers i synnerhet uppgift att hitta lösningar? Och att inte blunda. Det som många idag antyder, att det är ett problem som dykt upp just nu och är olösbart - är en osanning, en lögn. Sanningen är snarare att de som haft god insyn i problemet valt att inte göra något åt det. Så vad händer nu?

4. Vad får du för din skatt? Tja, den som tror att Leif Östling (och andra rätt rika personer) säger saker rakt ut i luften och inte vet vad de fått - den är lite väl blåögd. Precis som alla dessa relativt rika personer ljuger när de säger att skatter i allmänhet är fel. Att betala skatt har alltid varit att lösa problem. Men balansen mellan hur mycket du som individ ska betala och vilka problem du anser vara rätt att lösa är knepigare. För. Den som påstår att det inte finns tillräckligt med pengar i Sverige, Europa eller världen för att lösa de större problem vi har - den ljuger. Och oftast medvetet. Men vad säger du? Att bara andra ska betala, inte du? Då ljuger du.

Gör något ärligt nu
Att inte vara ärlig med det som egentligen driver dig att ha en bestämd åsikt om något är fegt, på ett socialt och mänskligt plan. Vi människor är otroligt påhittiga och kan finna lösningar på det mesta. När vi inte gör det är det för att vi inte vill eller anser oss "ha råd" - inte för att vi inte kan. Och därför ljuger vi uppsåtligen.

Så. Kan det snart vara slut på lögnerna? Och så kanske vi kan uppträda som vuxna människor istället. Och börja lösa problem, inte sopa dem under mattan? Och ljuga om dem.

9 november 2017

Novemberstig. Eller en bild av den.

Ett undantag från gatufotandet. Lite stig-foto istället.
Hundpromenad. 5 grader. Dunkelt. Frusna fingrar. Röster i fjärran. Men hunden vägrar skita. Så vi går en bit till...

Ja, var tvungen att ta en bild av den aktuella, råa hundstigen - ses här bredvid.

Jag har fotograferat hela mitt liv. När jag var 13 år köpte jag för egna pengar en liten fin pocketkamera, en Agfa. Och tillbehör, blixtkuberna sattes ju på ett litet plasttorn ovanpå.

Våren 1976, med de sista av pengarna från mitt sommarjobb året tidigare på Englandsfärjan Saga, köpte jag den efterlängtade systemkameran - en Konica Autoreflex T3. Och efterhand en massa tillbehör, både enklare vidvinkel, porträtttele och telezoom 400 mm.
Pocketkameran

Foto: Dirk Meyer, Wikimedia Commons

1986 var jag hos min pappa och vi tittade på hans gamla bilder. Familjebilder med människor, frisyrer, kläder och miljöer. Roligt att titta på gamla bilder. Och minnas. Så senare den veckan drog jag fram min diaprojektor och började gå igenom mina bilder de senaste tio åren.

Det var deprimerande. Med fantastiskt tråkiga bilder. På landskap, miljöer, fåglar och annat strunt. Jag hade under tio år inte fotat mer än kanske fem intressanta bilder. Och svårtillgängligt, med diabilder som krävde projektor osv.

Så jag sålde det mesta av allt i kameraväg och köpte en helt manuell Nikon FM istället. En kamera som krävde att jag lärde mig ljus, exponering, skärpedjup och liknande. Och som var min vän i många år därefter. Under dessa år fotade jag bara med svartvit film och nästan bara människor jag mötte i arbete, i skolan, på seminarier med mera. Jag lade grunden till dagens fotoäventyr i städer.

Idag är det nästan bara människor och gatufotografi jag sysslar med. Fortfarande anser jag att jag har tonvis med kunskap att ta till mig, att min inlärningskurva är kraftigt stigande. Att mina bilder ständigt blir bättre.

Och så hoppas jag att de är intressanta. Har börjat sälja några av bilderna. Har haft min första utställning på en restaurang i Borås sedan i maj. Och i januari blir det en lite större utställning på konstklubben på Kanalhuset (hos SVT och SR) i Göteborg. Om jag vågar visa upp bilderna. Men det måste jag. Varför skulle jag annars fota?

6 november 2017

Högt tonläge på intervjun.

Har du någonsin tänkt på detta att ens tonläge ändras i samband med officiella intervjuer eller annan utsatthet. Nu finns ny forskning som säger att låg status oftast gör att du höjer tonen på dina svar under en jobbintervju.

Det är i Språktidningen i förra veckan som en artikel berättade om denna nya forskning, gjord på skotska University of Stirling. Forskningspubliceringen skedde i somras.

Sammanfattningsvis är det så att ens tonhöjd är ett sätt att visa antingen underkastelse eller dominans. Undersökningen visade bland annat att de flesta som kom för en anställningsintervju fick ett högre tonläge under själva intervjun, beroende på att de var den med lägst status (och inte vill hota den som utför intervjun). Däremot sänkte intervjupersonerna sitt röstläge när de fick svåra och personliga frågor.

Illustration från forskningsprojektet
Undantaget är de som är själva anser sig vara säkra och dominanta, de höjer ytterst sällan sitt tonläge, inte ens när de är hotade på något vis.

Citat ur Språktidningens artikel:
"Men det fanns vissa undantag. Människor som själva uppfattar sig som dominanta – och som inte drar sig för att använda manipulation och hot för att nå högre status – använder i regel en lägre tonhöjd. De förändrar inte heller tonhöjden när de talar med en person som har hög status."


Du kan läsa om undersökningen hos Plos One (på engelska).
En enklare version på svenska kan du läsa om på Språktidningen.

Så. Känner du igen dig själv? Och hur gör du med din röst?

2 november 2017

När en flyttar (igen)...

... hittar en oväntade saker. 
Länge hade jag saker från dels min mormors bror (polarforskaren och meteorologen Finn Malmgren), dels mina morföräldrar stående i vårt hus. Så länge vi bodde stort var detta inget problem, men när vi krympte boende med mer än hälften och tog bort nästan alla förråd dök det upp saker. Som denna mer än 50 år gamla blomma. #tbt #tillbakablickstorsdag


Så vitt jag vet är det en edelweiss, plockad i alperna, någon gång på 40-talet efter andra världskriget. Jag vet att den legat nerpackad i en av de två gamla resväskorna efter min mammas föräldrar. 
Den kanske kan vara Finns, men jag tror inte att han reste så mycket i mellersta Europa. Så jag tror på Morfar Anton.

Anton Fägersten föddes på 1890-talet, doktorerade i engelska (avhandling om ortsnamnen i Dorsetshire) och arbetade som läroverks-lektor i Uppsala. Han var en berest och lärd man. Bland annat därför reste han runt om i Sverige och skrämde hugade studenter (han var censor), men försöken att lära mig engelska gav han upp redan när jag var 4 år:

– Det heter Klack, sa jag. 
– Nej unge man, klåck är korrekt, svarade morfar. 
– Men moffa, det heter ju KLACK!!!

Tålamod med småttingarna var inte hans starka sida.

Min mormor reste också mycket, så litteraturhistoriker hon var. Ibland tror jag att edelweissen kan vara hennes, men två saker talar emot det. Dels att det var ett mandomsprov på 40-talet att hitta "sin edelweiss" (en tysk bergssjägare/gebirgsjäger hade ofta en på rockslaget, efter att ha klättrat upp i bergen och hämtat den), dels att den låg bland annat som definitivt tillhörde morfar.

Nå. Att hitta en sådan här sak och egentligen inte veta vad en ska göra med den relativt sköra saken är knasigt. Någon idé vad jag ska göra med den? 

29 oktober 2017

Söndagsporträtt: Profil i solen.

Spenderar oftast några timmar i veckan med kameran, vandrades bland människor. Tar bilder här och var, ibland på bussen. Denna bild är en av tusen, en bild som jag inte ens behövde beskära. Den blev bara helt rätt, direkt i kameran. Sunday Street portrait #ssp
"Crescent profile"
På bussen, en lördag eftermiddag i oktober. Faktiskt en färgbild, så monokrom den ser ut...
Fler av mina gatuporträtt hittar du när du klickar här.

27 oktober 2017

Kreativa fredagar.

En fredag i månaden går jag på Creative Mornings på Konserthuset i Göteborg. Det är en sammanslutning som finns i fler än 170 städer i mer än 60 länder. Kreatörer av alla de sorter samlas för att mingla till frukost och att höra en kortföreläsning på ett världsgemensamt månadstema. Rekommenderas skarpt om du är kreatör och vill träffa likasinnade.


Creative Mornings finns i Sverige förutom i Göteborg även i Stockholm och Malmö (och i Oslo och Köpenhamn naturligtvis). All kommunikation sker på engelska, så att information och nätverkandet kan ske över alla gränser. Mer om själva organisationen kan du läsa om du klickar här.

Oktober månads tema är #pioneer och dagens föreläsning hölls av Erik Thorstensson, uppfinnare och innovatör. Han pratade om något han kallar för innovation literacy, enkelt uttryckt att bli "läskunnig" om saker och ting samt om deras funktion och design.
Enligt Erik krävs fyra steg för att bli mer medveten innovatör:
1. Var fånig (våga pröva saker som vissa kanske anser barnsliga
2. Observera och se (gärna utanför din vanliga, dömande sfär)
3. Bygg ditt kreativa självförtroende
4. Våga

Och så demonstrerade han något som vem som helst kan göra (alltså även jag) - en "skomerang". Den enda som krävs är just lite tänkande utanför lådan. Och lite wellpapp, sax, och vips. Se gärna min variant.
Med en sko som mall ritar 
och skär du ut tre skokonturer
Sätt ihop de tre 

och vik ner "tårna lite" 

Vips en "skomerang"...


Vad vill du vara innovativ med denna fredag?

25 oktober 2017

Den vinter den svage kallar rå.

Huva. Regn, regn och åter regn på framsidan av Sverige. Och snart den där vintern som är mer rå och grå än vit och kall. Och som gör att norrlänningar fryser mer än de någonsin gjort förut. Välkommen till gråhetens Göteborg

Ständig motvind. Havet som fuktigt klättrar innanför inte bara krage utan allt du klarar av att klä dig i. Eller med andra ord: grått, grått, grått, grått, vått.

Fast det kan vara vackert också. Här på bloggen säljer jag inget (mer än åsikter och källkritiskt uppletade fakta), men på annan plats kanske om du vill?

Denna bild är tagen dagen före nyårsafton, för några år sedan. Den symboliserar Göteborg på mer än ett sätt, eller vad säger du?


Inhandla denna? Kika på denna sida så kanske vi kan komma överens om något (den går att få i mindre storlek också).


24 oktober 2017

Dag för hopp om fred.

En kan ha olika åsikter om nyttan med FN. Om organisationen fungerar så bra som den borde och så vidare. Men jag tror nog att de allra flesta av oss ändå anser att världen vore en sämre plats utan FN. Idag är det FN-dagen. Vad känner du?

Mina minnen är flera. Min pappa gjorde ett par tjänstgöringar på svenska FN-bataljoner innan jag själv gjorde min första. Han gjorde det i sin yrkesroll, min första var i min militära roll som kvartermästare-utbildad trosstroppchef.

En historia jag aldrig glömmer från 75C, Cypern 1979/80 är en som befinner sig någonstans i mellanrummet mellan militärens distinkta befälsordning och detta att fungera tillsammans med kamrater och en del civila på en daglig basis i ett halvår. Att som underhållschef på ett skyttekompani ständigt hävda sin rang går bara inte, speciellt om du är 20 år gammal. Det viktigaste är alltid att lösa problemet, att utföra uppdraget.

Beställes: S-37
När en vaktkur på en observationspost högt uppe på ett berg helt sonika blåste bort, fanns önskemål om att ersätta den snarast. Beställare var jag, utförare (på olika nivåer) var pionjärerna i bataljonens stödkompani. Jag tog fram ett för uppgiften avsett formulär och beställde helt sonika "1 st observationspost S-37". Inte något (tänkte jag) som kunde missuppfattas. 
Döm om min förvåning när jag två dagar senare fick här bredvid avbildade vaktkuren med internposten, tillsammans med en uppmaning om att kanske vara mer specifik i min beställning (mängd mtrl, arbetstid och transport med mera). Häftigt med alla detaljer, så någon pionjär ansträngde sig verkligen med både gångjärn och att skära till äkta glas...


Nå, den "stora" S-37 hamnade relativt snart ändå på sin rätta bergshöjd, med god överblick på den turkiska linjen. Den något mindre kuren står än idag på mitt kontor, med överblick på mitt dagliga arbete.

22 oktober 2017

Söndagsporträtt: En hipster.

Jo då, de finns allt lite var stans i världen; unga medelålders män med mycket skägg (och en och annan tatuering). #ssp #sundaystreetportrait

Här stod han utmed en vägg i Anderssonville, Illinois (strax norr om centrala Chicago). Och han log lite när jag frågade om en porträttbild, men titta in i kameran ville han inte riktigt. 
Hipster by wall 2



Flera av mina gatuporträtt hittar du om du klickar här.


20 oktober 2017

Lust till läsk.

14-årsdagen tillsammans,
i början av oktober
Ett lättsamt och rent utav läskande inlägg, för idag (20 oktober) är det Världschampagnedagen. En dag vald med omsorg (precis som vår bröllopsdag 21 oktober). För tänk, om nu hösten inte är den varmaste, torraste, ljusaste eller för den delen trevligaste delen av året, så måste den väl ändå fyllas med liv. Eller hur? Och vad är bättre än små, ihållande bubblor?

Kvällens dryck,
en av huschampagnerna
Dagen infaller när det mesta tunga jobbet i vingårdarna i Champagne slutförts - dels skörden, dels första delen av vinifieringen av druvorna. Efter mitten av oktober går odlarna och alla andra i Champagne dessutom inomhus och börjar syssla mer med det förfinande arbetet. 

Hur som helst firas Världschampagnedagen (Jour mondial de Champagne) för åttonde gången och jag tror att det kommer att fortsätta. Champagne är en av de varor som aldrig gått ner i pris, bara upp. Detta även om efterfrågan minskats på grund av ekonomisk kris här och var. När det är tuffare att få sålt flaskorna, sparar handlarna i sina lager och satsar långsiktigt istället.

Till imorgon, bröllopsdagen
Gör hösten bubblande
Apropå detta med höst och att fira. Vi planerade faktiskt inte så speciellt mycket, när dag för vigsel bestämdes. Men det blev bra ändå. För när hummern har sitt lägsta pris här i Göteborg, ja då firar vi. Och när Världschampagnedagen firas, ja då firar vi. Och när det är grått, grått, grått, vått - ja, då firar vi. Och om det går - med champagne.

Hur gör du?

18 oktober 2017

Spaning: Mer utrymme på gatorna.

För alla oss som bor i en större stad är en riktigt stor utveckling på gång, tvärtom vad en hel del ännu förstått. Och innebörden gör att det tvärt emot vad många tror kommer att bli mer utrymme på gator och torg. Bilträngseln försvinner.

För bilar kommer att drastiskt minska i antal. Inte för att det finns många som anser att vi måste, utan för att det snart finns en ekonomiskt smartare lösning.
Det är två särskilda faktorer som behöver fungera väl för att ovanstående spaning ska (och kommer att) bli sanning:


En av Volvos självkörande bilar, 

uppvisad på mässa i Brasilien, redan 2014. 

Foto Mario Roberto Duran Ortiz
1. Självkörande bilar. 
De flesta av de större biltillverkarna har långt gångna projekt när det gäller självkörande bilar. I till exempel Göteborg finns redan upp till 100 bilar som kör i vanlig trafik i ett utvecklingsprojekt som heter.
Största problemen att lösa innan det blir mycket vanligt med självkörande bilar är inte detta med tekniken bakom, utan handlar om lagar och juridik. Att en bil utan förare någon gång kommer att vara med i en olycka är det nog ingen som ifrågasätter. Däremot undrar många just nu vems juridiska ansvar det hamnar på. Bilägaren? Biltillverkaren? Programutvecklaren?
Lagstiftare och försäkringsbolag är idag mycket måna om att allt detta ska vara löst innan självkörande bilar ska få köra i vanlig trafik i någon större utsträckning. Om det kommer att lösas? Det är jag övertygad om, däremot är det svårt att idag säga hur långt tid det kommer att ta.

2. Beställningsplattform (eller digital användarlösning)
Detta är i själva verket inte speciellt svårt. Många av er känner till Über, som baseras på två olika inspel; dels de bilar (med förare idag) som finns igång i systemet, dels önskemål från användarna. Att någon skulle kunna skriva ihop en kod och skapa en applikation från vilken du som användare kan beställa en självkörande bil inom en relativt kort tid är ingen raketvetenskap. Inte heller att hitta ett lämpligt betalsystem för användandet av applikationen/fordonet.

Konsekvenserna
Det blir troligtvis mycket billigare att använda självkörande bilar än att äga en egen bil. Detta innebär i sin tur att bilägandet minskar. Med det följer också minskat behov av garage, minskat behov av gatuutrymme och lugnare stadsmiljö. Inte lika mycket slitage på vägarna, mindre risk för kollisioner med mera.

En annan sak som självkörande bilar gör (som dagens förare tyvärr inte alltid gör) är anpassningen till trafikrytmen på ett smidigt och fungerande sätt. Inga konstiga omkörningar, inga lagvidriga filbyten, inget körande mot rött ljus. Och betydligt bättre utnyttjande av de bränsleresurser som finns. Så gatuutrymmet kan utnyttjas bättre och betydligt säkrare. 

Läsa mer?
Till exempel om Volvos pågående projekt (i bland annat Göteborg).
Eller läs om BMWs motsvarande projekt (klicka).

Spaningen om hundar på krogen kan du läsa här

Och vill du ha min professionella hjälp, tar du dig hit (klicka) för att läsa mer och få kontaktuppgifter om coptwritern, affärsutvecklaren och journalisten Gunnar FN

16 oktober 2017

Engelsk konstruktion på svenska.

Inte ett eget längre inlägg idag, utan delning av en intressant text om svenska språket från dagens GP (Göteborgsposten). Det är Lars-Gunnar Andersson som berättar att det blir allt vanligare med så kallade konstruktionslån från engelskan. Inte kanske så konstigt när vi använder engelska så mycket.

Så frågan är, kommer engelskan fortsätta att dominera som största inlåningsspråk? Och hur långt kommer det att gå, kommer svenskan att överleva som eget språk? Jag tror det, vad tror du?

Ett kort citat från den länkande artikeln:
"... Det vanligaste är att vi lånar ord rakt av i engelsk form, till exempel app, hint, cool och smiley. Listan kan göras längre.
Ibland översätter vi ordet, och sådana lån kallas översättningslån, till exempel livskvalitet (quality of life), ståuppkomiker (stand up comedian) och kokar ner till (boils down to). De flesta upplever nog inte livskvalitet som ett lånord.
Översättningslånen passar smidigt in i svenskan. För den som vill motarbeta lånord är de försåtliga i sin svenska språkdräkt.
Vi lånar också in fraser i översättning ord för ord. För cirka 50 år sedan blev uttrycket ha en bra dag vanligt. Det var förstås engelskans have a nice day som låg bakom. ..."


Läs mer genom att klicka dig till GP här.

15 oktober 2017

Projekt "The Intersection".

Som du kanske vet var jag i Chicago igen i somras, tillsammans med ett mindre gäng gatufotografer. Några av bilderna har jag visat här, fler på min gatufoto-hemsida "GFN street". I dagarna har jag lagt upp ett nytt projekt, där alla bilder är en och samma plats, en korsning i The Loop i centrala Chicago. Här ett exempel.
"Crossing into light"
Det handlar alltså om övergångsställen, ränder, ljus och människor där. 
Det speciella med Chicago är att downtown är så relativt (med amerikanska mått mätt) hoptryckt. Detta faktum tillsammans med höga byggnader och flera olika nivåer du kan röra dig på gör att ljuset kommer från alla möjliga håll. Dels direkt, nedsipprande mellan skyskraporna, dels i reflektioner och skuggspelande rörelser. Lite svårt att förklara, men just detta scenskapande ljus är nog ett av skälen till att så många amerikanska filmer utspelar sig just i Chicago.

Vill också rekommendera ett besök på min hemsida för gatufoto, här skriver jag på mitt andra språk sedan 40 år, engelska. Fast det är kortfattad, enkel och rak engelska utan krusiduller, så jag tror allt att det är lättläst. Klickar du här kommer du dit i ett nytt webbfönster.

På foto-bloggen har jag alltså en sida med en rad bilder i ett enda av mina fotoprojekt, det jag kallar "The Intersection". Alla bilder i projektet kommer från korsningen E Randolph/N Wabash under den upphöjda järnvägen, ganska nära Millennium park i den del av Chicago som kallas the Loop.

Jag har också en rad av bilderna i projektet på Flickr, klicka här kommer du dit.

12 oktober 2017

Lyckligt överkörd.

Skriver detta på onsdagskvällen (jobbar tiiiiidigt torsdag morgon) efter tunga turnéstarten för Thåström här i Göteborg. En konsert som fortfarande snurrar och virvlar i mig. Gillar grabben (60 bast minsann) rejält, men en konsert med honom kräver sin person. Och för den som vågar ta in det är belöningen mastig - en överkörning i rök, ljus och ljud som vibrerar härifrån till Saturnus.


Thåström i Lisebergshallen. Mobilfoto Helén Palmqvist Novik
"Pimme" kallas han tydligen. Jag var sen på tåget, bland annat eftersom punken gjorde sitt inträde i Sverige under min utbytesår i USA (årsskiftet 76/77). När jag kom hem var proggen glömd och vem som helst som bara ville satt och trummade stenhår och skitsnabbt på hinkar med mera. Nä, punken var inte helt och hållet min grej, så jag höll mig till min bluesiga eller symfoniska rock istället.

Så småningom har det visat sig att en av de där skitungarna var gudomligt och rockigt bra. Tyngden i Thåströms musik gillade jag redan i Imperiet (efter en rad klassiker med Ebba Grön) och sedan dess har jag lyssnat och känt mollbestänkta vrålriff kännas mer poetiska än någonsin.

Skönhet i vrålet
Gårdagen ja. Rökmaskinen slog de på en minut innan spelningen började och sedan var den aldrig avstängd. Mest vällde den ut från scenen som den våta dimman i Blade Runner. 
Den hysteriskt moderna ljusriggen riktades och sken mest mot publiken och visade bandet oftast som stiliserade silhuetter. 
Och musiken... jag känner den fortfarande dunka i mina ådror. Vi i publiken blev överkörda helt enkelt. Spelade ingen roll att mixningen inte alltid satt, att rundgångstjut stack ut nån gång eller att tystnaden ibland kändes mer bedövande än vrålet. Thåströms röst skär i mina hjärnceller än och hade jag inte haft öronproppar hade jag nog varit lobotomerad vid det här laget.

Så hur känns det? Att bli totalt och själsligt överkörd, menar jag?
Jag är lycklig.

Läsa mer?
GPs recension var klar strax efter min egen text (klicka och läs)

6 oktober 2017

Kampernas liv.

Idag ett lite tyngre inlägg. Men angeläget, om inte annat så för mig. Och min familj. För idag är det Nationella anhörigdagen. En lite annorlunda års- eller temadag än till exempel Kanelbullens dag (4 okt), Internationella Vodkadagen (4 okt) eller Internationella dagen för lärare (5 okt). Kanske håller du med. 

Anhörigas livssituation uppmärksammas varje år genom Nationella anhörigdagen  6 oktober och Nationella anhörigveckan 2-6 oktober. 

En dag. Eller en vecka. Som vi kanske får uppmärksamhet. Resten av året kämpar vi anhöriga på. Precis som vanligt. I en dov tystnad av oförståelse?
Att vara anhörig (i mitt fall pappa till en snart vuxen autistisk son) är något som i stora delar förändrat mitt liv. Så jag tänkte att du kanske ville läsa lite om hur det varit och är. För min familjs skull.

Min son har autism och ungefär 6 andra av Socialstyrelsen ICD-10-SE-kodade diagnoser. Han är på väg in i vuxenlivet, just nu går han andra året på gymnasiet. Han har trots sina diagnoser full kognitiv förmåga (= normalt IQ). Och vi har trots en rad motgångar inte helt och hållet förstått var hans gräns för möjlig utveckling går. Samtidigt som han är autistisk.

Det sista kanske inte har så stor betydelse för dig, men för oss nära honom innebär det en ständig kamp för hans rättigheter till boende, fritidsverksamhet, utbildning och framtid. För min son har också en av Socialstyrelsens riktigt sällsynta diagnoser - Joubert Syndrom. En diagnos som 2-4 barn om året får i Sverige. Medfött och mycket av ett mysterium för läkarvetenskapen, eftersom människorna med Joubert har så olika utfall (till exempel i mängd diagnoser och möjlig funktion i samhället).

Alla dessa kamper
All kunskap som vi idag har om vår son har vi kämpat för att få, eftersom att de flesta läkare inte känner till Joubert Syndrom. Diagnosen fick vi först ungefär för 10 år sedan, när sonen var sju. Under de första sju åren visste vi inte vad vi skulle förhålla oss till. Just kunskap är viktig för anhöriga. För att kunna förhålla sig till möjligheter, hinder och den egna sorgen.

Det var först när sonen var nio som vi fick diagnosen autism. Innan dess ville inte Borås Stad stötta oss enligt Lagen om Stöd och Service (LSS). Jag gjorde personligen det utredningsarbete som en LSS-handläggare aldrig nändes göra ordentligt. Först 11 månader efter avslaget om stöd från kommunen (efter utredning som tog nästan sex månader) slog Förvaltningsrätten fast att vi även utan diagnos hade rätt till LSS-stöd. Under slutet av dryga året med det första rättsliga bråket kom dock diagnosen autism. Då hade jag (högskoleutbildad och erfaren journalist) fått ta till alla medel som fanns och lite till för att överklagan skulle gå igenom. Men först efter ytterligare ett år utan LSS-stöd. Ofta har jag funderat på vad de som inte vet hur lagar och paragrafer fungerar skulle ha lyckats mot överhögheten som myndigheterna utgör...

Sonen gick de första åren på en friskolas förskola, där de ansvariga lovat stöd, bland annat genom assistent för honom. Under förskoleåret hävdade skolan dock att det var för dyrt och ville ta bort det stödet. De kallade mig och barnens mor till samtal tillsammans med den ekonomisk ansvariga för skolan - för att vi skulle förstå att vår son var en belastning för dem. Efter nästan sammanlagt ett år av tvister om vad som var lämpligt stöd och vad som var berättigat stöd, flyttade vi till slut sonen till något som heter Kommunikationsklasserna - en fin lösning för elever med kommunikationssvårigheter. Men första skolan hävdade sin rätt och den kampen var förlorad.

Kamp och sorg
Jag kan hålla på så här och beskriva fler kamper. Om läkarbesöken. Om tandläkarproblemen. Om svårigheterna att få logoped-stöd. Om nya skolans flyttar (utan att ansvariga berättade om det i förväg). Om omorganisationer. Om ständigt nya assistenter. Om hur det är att ständigt kämpa för avlastning. Om medicinerna. Om ekonomiskt stöd för alla kostnader. Om bristande förståelse om att sonen kanske också skulle kunna ha fritidssysselsättningar. Om all den mat som han inte kan äta. Om nästa rättsliga kamp mot Borås stad. Och alla bråk med den andre (äldre) sonen - som aldrig riktigt fick den uppmärksamhet han var värd. 
Om sorgen. Om fler kamper. Men jag tror att du kanske vid detta lag förstått lite av hur vår vardag sett ut.

Kanske räcker det med att berätta att jag till slut gick in i väggen och tog slut. När jag, sonens pappa som alltid varit där, plötsligt inte längre kunde sitta med andra människor utan att börja gråta. Om känslan av meningslöshet. Om önskan att livet tog slut. Om att även vägen därifrån varit (och är) en kamp.

Mer förståelse
Vi har mött massor av fantastiska människor, de som stödjer, hjälper, avlastar. Vi har också mött både de som satt upp hinder och de som genom ren okunskap kraftigt försämrat både sonens och oss andras vardag. Vi vet hur det är att vara anhörig.

Idag finns mer hopp för sonen, men även kunskap om framtida kamper. Till exempel väntar en större transplantation inom de närmaste åren. Vi vet fortfarande inte hur sonens möjliga framtid ser ut, fast det idag ser ok ut. Kanske. 
Så osäkerheten är en stor del av mitt liv. Den och sorgen. Det som gör att jag idag är en helt annan människa än för 18 år sedan, efter alla dessa år som anhörig.

Förstår du kanske lite bättre nu?


Läsa mer?
Rättigheterna för personer som lever med sällsynta diagnoser och deras närstående hänger ihop med de skyldigheter samhället har i förhållande till innevånarna, och särskilt för personer med funktionsnedsättning. 

Nationellt kompetenscentrum anhöriga​ Nationellt kompetenscentrum anhöriga är en samarbetsresurs för att utveckla framtidens anhörigstöd. http://www.anhoriga.se/

Anhörig och närstående
Enligt Socialstyrelsen är en anhörig en person inom familjen eller bland de närmaste släktingarna. Närstående är en person som den enskilde anser sig ha en nära relation till. Termerna anhörig och närstående används något olika i lagtexter. I många andra texter blandas också de här orden ihop och användes till och med nästan som synonymer.

I texter av och från Nationellt kompetenscentrum anhöriga används ordet anhörig i bemärkelsen den person som vårdar eller stödjer en närstående. Vanligtvis är den person som ger vård och stöd en anhörig till den som tar emot stöd, omsorg eller vård. Närstående är därmed den person som är i behov av stöd.